Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars-Gunnar Andersson: Hur hanterar vi de, dem, dom?

I veckans spalt tar Lars-Gunnar Andersson upp den klassiska problematiken med de och dem. När ska det egentligen vara vad? Och hur bra är journalister på att göra rätt?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En återkommande språkfråga är den om valet mellan de och dem.

I botten ligger det faktum att nästan alla säger dom, men när vi skriver ska dessa dom bli de eller dem. De när ordet är subjekt, dem när det är objekt: de såg oss men vi såg dem. Enligt samma princip sätt växlar vi mellan jag/mig, du/dig, han/honom, hon/henne, vi/oss och ni/er. De växlingarna gör vi utan att för ett ögonblick fundera över vad som är subjekt och objekt. Vi följer språkkänslan, och vi gör rätt. Men språkkänslan byggs upp i talspråket, och där har vi dom både som subjekt och objekt.

I diskussionen bör vi hålla isär två fall, dels där dom står självständigt, dels där dom följs av en som-sats. Vi tar det andra fallet först.

Ska dom skrivas de eller dem i meningen vi uppskattar dom som talar sanning? Det finns två sätt att tänka. Dom är objekt till gillar, alltså ska vi skriva dem. Men dom är också tankesubjekt till talar, vilket kan motivera att skriva de. Den etablerade sanningen har varit att skriva dem. Standardargumentet bygger på analogi. Det heter vi uppskattar er som talar sanning, inte vi uppskattar ni som talar sanning. Alltså ska det vara objektsform.

Delade meningar

I det här fallet, där dom följs av en som-sats, säger dagens språkvård att det är korrekt med både de och dem, både vi uppskattar de som och vi uppskattar dem som. Argumentet är att de som kan uppfattas som en fast fras. Alla gillar inte detta, men det är faktiskt så dagens rekommendation ser ut.

I det andra fallet, där dom står självständigt, finns det däremot ingen valfrihet. Det heter de kommer snart, inte dem kommer snart. Och det heter vi mötte dem, inte vi mötte de.

Lärare har i decennier vittnat om att elever har svårt att hantera de/dem korrekt. Även journalister gör fel. I en artikel stod det: ”Så fort snön har lagt sig uppstår dem”. Det ska vara de eftersom ordet är subjekt, ibland står subjektet sist i meningen.

Ibland går felet åt andra hållet: ”… för att sedan sälja de vidare”. Här ska det vara dem eftersom ordet är objekt. Det märkliga är att skribenternas språkkänsla inte skriker till, att de språkliga varningslamporna inte tänds.

Kommer det kvarstå?

Om nu yngre skribenter inte har en språkkänsla som väljer rätt mellan de och dem, så är frågan hur länge distinktionen de/dem kan upprätthållas.

Det finns två lösningar. En är att alla lär sig hantera de och dem korrekt, men det har visat sig svårt.

En annan lösning är att gå över till att skriva dom generellt. Det skulle inte förvåna mig om svenska dagstidningar om ett decennium eller två börjar skriva dom i löpande text. Talspråksformen skulle alltså etableras i skrift. Men det krävs att även erfarna skribenter följer det nya bruket. Annars förstärks klyftan mellan dem som kan och dom som inte kan.

Än är vi inte där.