Jag fick ett mejl med två frågor om formuleringen, dels om tidningens riktlinjer för svordomar, dels om den grammatiska konstruktionen fan vara nog.
I GP:s skrivregler från 1998 står det: ”Det är inte förbjudet att använda slang och svordomar i GP. Däremot måste varje svordom användas med större eftertanke än alla ”vanliga” ord. Svordomar och slanguttryck har en helt annan styrka i skrift än i tal. Läsarna lägger märke till varje fan och jävlar som finns i tidningen. Använder du svordomar i artikeln – gör det ordentligt. Inget trams som f-n och j-vlar i spalterna.”
Rekommendationen är visserligen mer än 20 år gammal, men det finns inget skäl att tro att GP ändrat inställning. Jag är också säker på att författaren noga övervägt sitt ordval när han skrev fan vara nog. Och han höll sig inom ramarna för tidningens rekommendationer.
Våra åsikter om svordomar skiljer sig rejält. En del vill ha en helt svordomsfri GP; svordomar i offentlig skrift är många gånger känsligare än svordomar i tal. En del vill totalförbjuda svordomar, de flesta tycker att det ska sväras med måtta.
Den andra frågan gällde det grammatiska mönstret i fan vara nog. Var meningen grammatiskt korrekt?
Svenskt svärande byggs främst upp runt orden fan, jävlar, satan och helvete. Som i andra protestantiska länder hämtar svenska svordomar sin kraft underifrån. Himmelska kraftuttryck som herre gud, jösses och himlar är långtifrån lika starka. Katolska länder hämtar oftare sin svordomskraft från himmelriket.
De fyra grundorden i svenskt svärande kan användas i de flesta grammatiska funktioner. Som subjekt och objekt: den jäveln hälsade på fanskapet. Som predikat: bilen jävlades med mig. Som attribut: satans ungar. Som gradadverbial: ett helvetes dumt förslag. Och som satsadverbial: nu får det fan vara nog.
I det sistnämnda fallet kan man byta ut fan mot vanliga adverb som faktiskt och verkligen, men också mot uttryck som ta mig fan och fan ta mig. Det är förmodligen de här två längre uttrycken, eller ederna, som ligger bakom fan i fan vara nog.
Nu får det vara nog med svordomar i den här artikeln. Jag har väl i grammatikens tjänst gjort slut på en månadsförbrukning av GP-svordomar. Men, märk väl, utan att svära. Jag har nämnt svordomarna, inte använt dem.
I den nämnda krönikan, däremot, användes svordomen för att ge emfas – och det på ett, enligt min språkkänsla, effektivt och stilsäkert sätt.