Historisk klimatforskning är het just nu. För en vecka sedan (VG 10/1) berättade Världens Gång om dödvatten som möjlig orsak till ostindiefararens förlisning 1745. Arkivarie Kalle Johanssons forskning fanns med som en del av förklaringen till skeppsbrottet. Vintern 1745 var kall. Snösmältningen sen. Och vattennivåerna rekordhöga i Vänern.
Läs också: Till botten med ostindiefararen
Sen dess har det svämmat över i mailboxar och på sociala medier. En och annan har också ringt på gammaldags 1900-talsvis. Läsarna ville veta mer om det här, om fler spännande historiska väderhändelser. Vi var tvungna att sticka tillbaka till arkivet, helt enkelt, och träffa Kalle Johansson igen och ta tempen på den klimathistoriska forskningen.
Kalle Johansson, hur känns det i dag efter allt ståhej?
– Det känns fantastiskt kul! Vår forskning om historiska vintrar har lett till ett ökat intresse för hur spännande arkiven faktiskt är. Knyter nya kontakter, utåt i samhället. Jag har ju lagt hundratals timmar på det här projektet. Både på jobbet och hemma. Responsen känns riktigt härlig vet du! Här i huset tycker man också att det är roligt att arkiven verkligen syns.
Hur startade ditt intresse för klimatforskningen?
– Jag hade tidigt stort intresse för klimatdebatten. Jag tog tillsammans med min chef Ulf Andersson initiativ till att titta i arkiven. Se hur vi kunde bidra och göra arkiven relevanta i debatten.
Din klimatstudie heter Archived Winter Reconstruction of Winter Average Temperatures, vad handlar den om?
– Min studie handlar om slusstrafiken i Lilla Edet. Räkenskaperna blir en indikator för historiska vintrar. Skapar väderdata som gör att vi kan räkna ut medeltemperaturen – långt innan det fanns mätningar överhuvud taget.
– Jag presenterade studien på en internationell konferens här i Göteborg med deltagare från hela Europa. Det finns ett stort internationellt intresse för de här frågorna. Tidskriften Science har till exempel undersökt hur väderforskning bekräftas av andra studier. Information från arkiven förklarar vad som händer i samhället. Saker som kan vara intressanta för historiker och meteorologer.
Har du stött på något spektakulärt om vädret förr som ger en tankeställare?
– Det finns flera saker som verkligen sticker ut och gör arkiven superspännande! I studien ser vi hur vintertemperaturen ökade med hela 3 grader, mellan 1701 och 1730. Tendensen har också bekräftats av internationell forskning. Det är verkligen anmärkningsvärt! Hur påverkade det livet för tidens människor? Som levde så nära naturen? Det här ger nya perspektiv på historiska händelser.
– En annan sak är kyrkoboken här, från Lena församling, där prästen skriver om en plötslig sotrök 1783: Wåren tidig och wacker at lantman fick sin säd wäl sådd, men en ovanlig tiock solrök samt tilstötande torka förtog det goda hopp man giorde sig.
– Det var ett askmoln. Precis som det som slog ut flygtrafiken för några år sedan. I början av juni 1783 skedde ett av de största vulkanutbrotten någonsin på Island och så slog det mot Lena församling i Vårgårdatrakten.
Stormen Egon drog ju in helt nyss. I arkiven finns en lång serie svåra stormar på västkusten. Den 18 november 1824 satte en höststorm skutor på land i Uddevalla. Folk måste söka sin tilflygt på vindarne som det står i Uddevalla kyrkoarkiv. Här i Göteborg steg vattennivån hela 5,5 fot eller 167 centimeter över normalnivån. När Egon härjade i helgen steg vattnet 1,36 meter över normalvattennivån. Blir det över 1,5 meter stängs Södra Hamngatan av.
ALLT BERÄTTAR ARKIVEN om. Höststormar med översvämmade gator och kajer. Vulkanutbrott, askmoln och missväxt. Varma, blöta vintrar varvade med kalla, snörika. När jag tittar ut över ett regntungt, sönderblåst kustlandskap tror jag knappt det är sant.
Men jag vet att just i dag – den här dagen i januari för fyra år sedan – drog vi på oss skridskorna i Mollösunds hamn. Havsisen låg blank och hård, ända ut till Käringön. Band med långfärdsåkare drog förbi Galgbergsudden. En del tog vägen genom Kråksundsgap, och vidare ut mot Käringön.
Jag har alltid haft stor respekt för Gapet, också i fruset tillstånd. Tog vägen genom Bockholmsrännan i stället. Här tog folk det lugnt. Någon stod och hängde på styrbordspricken. Andra fikade på någon av sommarens badklippor.
Sen fortsatte vi förbi Edshultshall, Hälleviksstrand. Vidare upp, längs leden mot Gullholmen. Det var overkligt, magiskt.
Och nu har den milda blötan. Vintern 2010 känns redan historisk.
.
Läs mer om ostindiefararen Götheborgs förlisning och dödvattensteorin på Göteborg nu och då: blogg.gp.se/wedel
