I dag går socialarbetare ut i GP med ett upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp.Boendesekreteraren Stina Birgegård och boendestödspedagogen Marion Hellgren är två av initiativtagarna till Facebookgruppen #orosanmälan. Under en dryg vecka har de samlat 11 000 medlemmar och fått in hundratals vittnesmål.
– Efter det här kan ingen längre säga att de inte vetat vad som sker, säger Stina Birgegård.
Från lunchrummet till psykiatriavdelningen
I uppropet har socialarbetare från hela Sverige berättat om kränkningar i lunchrum, på kontor, boenden och psykiatriavdelningar. Det handlar om kollegor som vill bälta arbetskamrater. Om chefer som förklarar att kvinnorna borde byta kläder för att ungdomarna de jobbar med inte ska bli upphetsade. Andra berättar om hur de fått sin sexualitet och könstillhörighet ifrågasatt, gång på gång.
– Som socialarbetare hanterar man en problematik som kan innebära att människor beter sig olämpligt eller kränkande. Men att behöva uppleva samma beteenden från arbetskamrater och att sedan inte få stöd från chefen, säger Marion Hellgren.
Kan vara "för förstående"
Att socialarbetare är utbildade att hantera svåra situationer behöver inte nödvändigtvis förhindra kränkningar inom arbetsgruppen, menar Stina Birgegård.
– Det kan faktiskt ligga oss i fatet att vi är så jäkla förstående. Vi är så bra på att kunna se att det finns bakomliggande orsaker till ett beteende, säger hon.
Gruppen samlar vittnesmål från en mängd olika yrken. Gemensamt för socialarbetarnas bransch är att den är kvinnodominerad. Det kan verka ironiskt, men detta gynnar männen, menar Marion Hellgren.
– Det finns en önskan om könsbalans, som gör att männen premieras. Som man har du lätt att byta arbetsplats, säger hon.
Vanligt att bli kallad "lilla gumman"
Många kvinnliga socialarbetare berättar om tillfällen när män förminskat dem i sin yrkesroll, kallat dem "lilla gumman" eller "fröken". Andra har påstått att kvinnorna lyckats nå fram till klienter eller ungdomar på grund sin sexuella attraktionskraft. En person skriver om hur en föreläsare på socialhögskolan förklarade att det var bra att branschen var kvinnodominerad, eftersom "de flesta män slutar ta droger när de träffar en tjej."
Marion Hellgren och Stina Birgegård menar att det är arbetsgivarens ansvar att förändra situationen. Liksom i andra upprop kretsar många av berättelserna kring chefer.
– Antingen om chefer som har varit förövare eller om chefer som hört vad som hänt men sopat det under mattan, säger Stina Birgegård.
Hon ser uppropet som det första steget i förändringsarbetet.
– Egentligen slutar vår insats här. Nu behöver männen ta sitt ansvar på arbetsplatserna. Ingen ska behöva gå till jobbet med en klump i magen.
Starka tillsammans
Samtidigt som kvinnorna menar att det har varit tungt att ta emot de många vittnesmålen ser de en enorm kraft i uppropet, och de andra som spridits i spåren av metoo. De är båda med i en koordineringsgrupp, där branschernas olika upprop planeras, så att de ska få genomslag och gehör.
– Det är ett fantastiskt nätverk, som ger en stark drivkraft till förändring. Att känna att vi är många som vågar berätta, som håller varandra om ryggen, säger Marion Hellgren.
