För en tid sedan tog jag här upp felfinnarnas favoriter; ett antal exempel på vad GP-läsarna oftast reagerar på i språket i tidningen.
Den genomgången gjorde att åtskilliga läsare har hört av sig om fler vardagliga språkliga fallgropar och tvistefrågor.
Vanligaste ämnet är inte oväntat de, dem och dom.
"En del av journalisterna har svårt att skilja på de och dem. Bättre då att använda dom rakt över så slipper de det bekymret", skriver Inga-Lena uppgivet.
"Ni måste skriva de och dem, man blir bara förvirrad av dom", tycker däremot Nils L.
GP:s egna skrivregler ger klart besked och där får Nils medhåll:
"Vi skriver de och dem. Dom kan möjligtvis gå för sig i pratminus (citat) om det finns stilistiska skäl. Tänk på att talspråksform i en text kan vara ett läshinder".
Den reporter som eventuellt funderar på om man ska skriva mig eller mej i GP:s spalter får samma råd i skrivreglerna:
"Vi skriver mig, dig och sig. Mej, dej och sej kan gå för sig i pratminus (citat) om det finns stilistiska skäl".
Signaturen Språkvårdare mejlade och tyckte att det ser förskräckligt slarvigt ut när vi skriver sa i stället för sade.
Men i språkreglerna får skribenterna frihet under ansvar på den här punkten. Båda varianterna kan användas - under förutsättning att skribenten är konsekvent och inte blandar sa och sade i samma artikel.
Språkrådet (fd Svenska språknämnden) går ett steg längre:
" Idag börjar sade verka gammaldags i vissa texter och sa uppfattas alltmer stilmässigt neutralt".
Språket förändras alltså över tid, vilket inte alla accepterar; jag får ofta samtal från läsare som ondgör sig över nya ord och uttryck eller böjningsformer som de menar inte passar i svenska språket.
Det händer faktiskt också att jag själv reagerar, fast då enbart med förvåning. Som när jag nyligen uppmärksammades på att det är helt ok att skriva få, färre, färst.
Om man komparerar få i superlativ så heter det alltså färst.
Den här formen är till och med etablerad på så sätt att den finns med i senaste upplagan av Svenska Akademiens Ordbok. Och på Språkrådets hemsida läser jag en motivering:
"Det är ovanligt, men det försvarar väl sin plats. Man kan jämföra med illa, värre, värst och stor, större, störst".
Färst? Jo, nog känns det ovant, men det är ju aldrig för sent att lära sig något nytt.
