Livet har förvandlats till en känslomässig berg-och-dalbana. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg – och mellan känslan av att allt är som vanligt till att jag ligger utslagen i soffan eller sjukhussängen.
Som när jag ena dagen lyckligt rusar från möte till möte och känner mig nöjdast i hela världen. För att nästa dag vakna och känna att allt är fel. Jag har feber, kan inte andas och har svårt att röra mig.
Eller när jag är inlagd på sjukhuset för att hela lungsäcken fyllts av vätska och läkaren säger att cellgiftet inte längre biter. Då ramlar jag ner i det svarta hålet för jag vet att det inte finns så många fler mediciner kvar. Bara för att några dagar senare få beskedet att cellgiftet visst tar. Och så några veckor senare på nytt ett negativt besked.
Varje gång jag ska träffa läkaren för att höra vad de senaste proverna visar på cancerskalan är det som att gå på skör is. Har cellgiftet klarat att trycka ner de elaka cancercellerna eller har de vunnit? Jag vet inte om isen bär eller brister. Om jag ska gråta av glädje eller sorg när jag lämnar läkarens rum.
Men sån är vardagen som cancersjuk. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av det som gäller – här och nu. En sån kontrollfreak som jag får kapitulera och inse att kontrollen ligger långt utanför min kontroll. ”Vad har jag för val?” svarar jag på frågan hur man kan vara glad fast man har cancer. Jag har bara två val. Att lägga mig ner och dö för att jag snart ska dö. Eller att leva varje dag jag lever.
Berg-och-dalbanan tvingar mig att vara flexibel. Varje nytt besked, gott eller ont, tvingar mig att acceptera det som just nu gäller och dra upp en ny strategi. Ett positivt besked får mig att göra planer. Ett negativt tvingar mig att fokusera på det jag kan och orkar här och nu. Uppgjorda planer får ställas in.
Inte ens mina kloka läkare kan ge några svar på vad de elaka cancercellerna ska hitta på nästa gång – och om, när och hur de ska slå till. Jag får lita på att läkarna har koll på mediciner och behandlingar. Själv får jag behålla kontrollen över mina tankar så att de inte skenar iväg åt fel håll.
Jag gillar när det händer saker, men jag skulle vara glad att slippa den här berg-och-dalbanan. Fast jag minns mest topparna. När jag mår bra, då tror jag att det är så här det är hela tiden. När det har vänt och jag har rest mig efter ännu en käftsmäll, så har jag snabbt glömt hur dåligt jag mådde när jag låg och kippade efter luft.
Även om jag precis fått det allra tuffaste beskedet av min läkare, så kan jag inte låta bli att planera för våren. För mitt i allt det absurda som händer i min kropp är mitt fokus att behålla mitt normala jag i tanken. Jag ska leva så länge jag lever. En dag i taget.
