För att skydda kvinnan och hennes son får de vara anonyma. Hon är i dag i 35-årsåldern och sonen är drygt tre år.
Det har gått en tid sedan hon frigavs och sedan de båda lämnade anstalten Sagsjön i Lindome för ett liv i frihet.
När kvinnan var gravid dömdes hon för ett misshandelsbrott till 18 månaders fängelse.
När det var dags för henne att avtjäna sitt straff inne på anstalten hade sonen hunnit bli drygt ett halvår gammal.
– Det var en familjepedagog som sa till mig att det fanns en chans för mig att ha med honom in på anstalten, berättar mamman och fortsätter:
– Det var bra för han var så liten.
Hade ingen annan
Varje år får mellan tio och 20 barn följa med sina mammor in i ett svenskt fängelse. Några av dem spenderar sin allra första tid i livet bakom murarna.
– Det är aldrig bra för ett barn att vara i fängelse. Men ibland kanske det är det minst dåliga att få vara med sin mamma, särskilt när man är liten, säger Ulrica Lilljegren, kriminalvårdsinspektör på Sagsjöns kvinnoanstalt.
Döms man till ett fängelsestraff har man rätt att ta med sig sitt barn in i fängelset. Alla kvinnoanstalter i Sverige har någon gång haft kvinnor, med medföljande barn, inlåsta.
Det rör sig om totalt mellan tio och 20 barn per år.
– Det görs alltid en individuell utredning av socialtjänsten, om lämpligheten i att låta barn medfölja eller bli placerat i anstalt, säger Stina Sjödin, utredare inom barnfrågor på Kriminalvården
LÄS MER: Barnen i de svenska fängelserna
"Alternativet var socialen"
Mamman berättar att hon inte hade någon annan - varken pappan till barnet eller någon annan släkting kunde ta hand om sonen medan hon avtjänade sitt straff.
– Alternativet var att jag skulle lämna honom till socialen och det ville jag inte.
Att ta med sig sonen in i fängelset var, enligt henne, det enda alternativet.
– Även om jag hade haft släktingar som skulle ha kunnat ta hand om honom så hade jag inte velat lämna honom med dem. Vilken mamma skulle vilja det? Man kan inte göra det när de är så små.
Mamman placerades på anstalten Sagsjön. De fick ett stort rum. Mamman valde att ta med sig egna saker till sonen.
– Det var hemtrevligt. Det var bra och vi trivdes.
Fler mammor på Sagsjön
Hon uppfattade det som att de hade allt de behövde.
– Vi hade allt som alla andra mammor och barn har men området där vi kunde röra oss på var begränsat, säger hon.
Saknade hon något fick hon hjälp att köpa det. Efter en tid fick hon permissioner och då kunde hon själv gå och köpa det hon behövde.
Kvinnan var inte den enda som hade med sig sitt barn inne på Sagsjön när hon satt där. Därför sågs det till att alla mammor och deras barn hade aktiviteter tillsammans, som sångstunder, de bakade bullar och gjorde gipsavgjutningar av barnens händer.
– Vi kunde umgås med varandra. Och det var bra för barnen också.
Fick mycket hjälp
GP träffar mamman i Solrosens lokaler vid Järntorget i Göteborg. Solrosen är en del av Göteborgs Räddningsmission. Här jobbar de med barn och vuxna som har familjemedlemmar som är frihetsberövade.
Sonen är med under intervjun. Han är en glad och livlig treåring med en stark vilja, exempelvis vägrar han att ta av sig sin mössa trots att vi är inomhus. Fikat som dukats fram får ganska snart plockas bort igen när han börjar tjata om att få hälla kaffet i små leksakskoppar. Och när han får smaka på mammans kaffe tycker han att det smakar så äckligt att han spottar ut det över hela bordet. Kakorna får honom dock att sitta still, om än en kort stund för snart vill han leka med alla, för honom, nya leksaker igen - som alla andra treåringar.
Mamman som vi pratar med har fått mycket stöd av Solrosens personal.
– Det var bra att de var nära när man behövde något. Om jag hade problem så hjälpte de mig att lösa det.
Hon berättar att hon fick mycket hjälp med sonen från Solrosen.
– Han var väldigt liten så jag fick hjälp med att duscha honom, jag klarade det inte själv.
Personalen från Solrosen hjälpte henne också att passa sonen så hon kunde läsa läxor, exempelvis.
Oroade sig för sonens säkerhet
Även personalen på anstalten lyssnade på vad hon behövde.
– När jag behövde något så brukade de hjälpa och säga om det var möjligt eller inte.
Vid ett tillfälle kände hon lite oro för sin sons säkerhet. När hon berättade om oron för personalen såg de till att det alltid fanns personal på den avdelning som mamman satt på.
Inne på anstalten pratade inte de intagna om varför de var där - det var en anledning till mammans oro.
– Jag var lite orolig för jag visste inte för vilka brott de andra var där.
Ifrågasattes som mamma
Trots att mamman i stort är positiv till att hon fick möjlighet att ta med sig sin son in på anstalt fanns det en sak som var påfrestande. Hon upplevde det som att hon var väldigt påpassad, ifrågasatt i sitt föräldraskap och granskad av de andra.
– Jag blev stressad över att alla skulle ha koll på mig. Om han skulle ha ett blåmärke så var jag rädd att de skulle tro att jag slagit honom.
Vid ett tillfälle blev hon faktiskt anmäld av en annan intagen.
– En kvinna anmälde mig för att han hade ett rött märke på kinden. Det var jobbigt. Det var inte roligt.
"Stackars barn"
En annan gång hade en intagen synpunkter på att hon hade sonen med sig.
– Hon sa till mig "stackars barn, han är i fängelse". Jag svarade" nej han har tur att han får vara med sin mamma", säger mamman och fortsätter.
– Hemma eller anstalt - han märkte ingen skillnad. Han var så liten.
Har din son påverkats av att ha varit med dig inne på anstalt?
– Nej.
Svaret kommer snabbt och utan tvekan. När han blir större kommer hon att berätta för sonen var han som bebis spenderade nästan ett år av sitt liv. Det var innanför murarna som han tog sina första steg och det var här han för första gången sa "mamma".
Mamman berättar att hon skulle ha gjort samma sak igen.
– Jag skulle inte kunna lämna ifrån mig mitt barn.
