– Se, bröstet är inte äkta, säger hon och låter fingrarna glida vidare till bröstvårtan.
– Den är inte heller äkta. Det runda är en röd tatuering och vårtan i mitten är hud som är ihopklumpad.
Hon ler. Men i själen är hon ärrad. Det har gått mer än 13 år sedan hon fick diagnosen bröstcancer och hela hennes värld raserade – igen.
Fatemeh hade då redan genomgått en svår prövning i livet. I slutet på 80-talet rövade hennes exman i Iran bort deras gemensamma son och flydde till Europa. Hon flyttade efter dem och lyckades via domstol få tillbaks sonen.
När hon 2001 fick veta att hon hade cancer så var sonen den första hon tänkte på.
– Jag vågade inte berätta för honom, jag hade ju kämpat så hårt för att ta tillbaka honom, säger hon och tillägger:
– Nu trodde jag att jag bara skulle leva några månader och lämna honom ensam sen. Min farmor dog ett halvår efter sitt cancerbersked.
Även Fatemehs pappa och farfar hade gått bort i cancer. Hon visste sedan tidigare att det fanns en överhängande risk att hon också kunde drabbas. Ändå blev hon chockad när hon upptäckte den lilla knölen på bröstet.
– Först trodde jag att det var en fettknöl. Men det började göra ont, det kändes som knivhugg i bröstet, säger hon och blickar ut från sin lägenhet på Landalaberget.
Tårarna rinner. Trots att hon har pratat om sin cancer en hel del så är det lika smärtsamt varje gång. Efter att ha opererat bort bröstet blev hon, som är ensamstående mamma, en flitig besökare hos bröstcancer-föreningen Johanna, där hon kunde träffa kvinnor med samma erfarenheter.
– Det blev som ett andra hem för mig. Där förstod vi alla varandra.
Men ganska snart la hon märke till att det var väldigt få invandrarkvinnor som kom dit. Hemma fick hon stöd från sina iranska väninnor som också haft bröstcancer. Men inte ens dem kunde hon förmå att locka med till Johanna. De ville hålla sin sjukdom privat.
– Jag märkte tydligt av en tystnads-kultur bland invandrarkvinnor. Det finns ett tabu där det anses fult med cancer. Jag känner flera i Iran som blivit lämnade av sina män när de fått diagnosen.
– Och många isolerar sig, de vill inte visa sig för någon, särskilt om de har tappat håret. Men jag brukar säga att så länge du låser in dig hemma och är ensam så blir det värre, både fysiskt och psykiskt.
För några år sedan åkte Fatemeh runt till föreningar i Göteborgs förorter för att prata med invandrarkvinnor om bröstcancer och om vikten av att gå på regelbunden mammografi. Hon visade även upp sitt rekonstruerade bröst för de som var nyfikna. Många blev överraskade, de hade svårt att se skillnad på det och det riktiga bröstet.
– En kvinna kom fram och frågade om jag hade betalat för operationen själv. Jag sa till henne att nej, man ska vara tacksam om man fått bröstcancer just i Sverige.
Och tacksam, det är Fatemeh. I hemlandet kostar en motsvarande operation gigantiska summor, detsamma gäller bröstproteser och peruker. Det blev hon extra varse om när hon var på bröllop i Iran för cirka tio år sedan.
– Det var innan jag hade gjort en rekonstruktion – jag använde protes på den tiden. Den kvällen bar jag en tight klänning när en väninna kom fram och frågade hur jag gjorde för att få brösten att se så naturliga ut. Jag drog med henne till toaletten och tog av mig för att visa, säger hon och fortsätter:
– Hon tog också av sig för att visa. Jag blev så chockad, hon hade rullat ihop två-tre meter tyg och tryckt in i sin bh. Och hon i sin tur blev fascinerad av min fina protes och frågade om jag kunde få tag på en likadan till henne.
Väl hemma i Sverige kontaktade Fatemeh vården och det visade sig att flera vårdinstanser hade kasserade proteser som var i väldigt bra skick. Hon fick en som hon skickade ner till Iran.
– Kort därefter hörde ytterligare en kvinna av sig. Hon undrade om jag hade en till protes att skicka till hennes släkting.
Ryktet spred sig snabbt och efterfrågan ökade. När Fatemeh sedan berättade om sitt initiativ i en svensk bröstcancertidning, fick hon hem stora kartonger med proteser som donerades från olika sjukhus och privatpersoner i landet.
– Det var helt otroligt, jag blev så glad. Sakerna hade kanske aldrig mer kommit till användning i Sverige men där betyder det ofantligt mycket för kvinnorna och deras självkänsla. De var så tacksamma. I Iran använder många kvinnor små sandfyllda tygpåsar i bh:n vilket är obekvämt och ser onaturligt ut.
När en ung iranska som tappat allt sitt hår frågade om Fatemeh även kunde bistå med peruk kontaktade hon stans perukmakare och skrapade ihop ett gäng begagnade.
– Jag har säkert tvättat ett hundratal proteser och ett 50-tal peruker som jag nu har skickat till kvinnor i olika länder. Turkiet, Irak, Bosnien, Kuba. Jag är så lycklig över att jag kunnat ge dem lite av den hjälp som jag kan räkna med att få, bara för att jag råkar bo i Sverige.
FAKTA: Fatemeh Bahmanpour
• Aktuell: Står i Nordstan onsdag 15 oktober för att uppmärksamma Breast Health Day vars syfte är att sprida information om brösthälsa samt att uppmärksamma vikten av tidig upptäckt och förebyggandet av bröstcancer.
• Ålder: 62 år
• Familj: Son, två systrar
• Bor: Landalaberget
• Intressen: Musik, läsa böcker, resa och dansa
Läs fler artiklar i serien:
