Hallå eller! Hur är läget?
- Jodå, det är hektiskt på jobbet, men annars är det bara bra.
Många som bara har sett dig i Robinson eller som politiker kanske inte har koll på vad du gör i dag. Vad jobbar du med?
- Jag har hand om laboratorieverksamheten på en vårdcentral i Västra Frölunda. Titeln är biomedicinsk analytiker. Jag tar prover, analyserar en del och hjälper läkarna med att ställa diagnoser.
Du kom in som joker i den andra säsongen av Robinson. Du var bara med i två avsnitt innan du blev utröstad, men ändå är det många som minns dig. Inte minst för ditt klassiska citat "det ryckte i baguetten".
- I Tyskland använder man mycket fler ordvitsar och metaforer i språket. När jag kom till Sverige 1981 upptäckte jag att man använde metaforer väldigt sparsamt i vardagsspråket. Just baguette-formuleringen var bara något som slank ur mig. De flesta uppfattade det som något roligt, men vissa tyckte annorlunda.
Fick du skit för det?
- Jag blev faktiskt aggressivt behandlad av en grupp feminister i Göteborg året efter. Jag vet inte om de tillhörde någon organiserad grupp, men jag blev utsatt för en hatkampanj där de framställde mig som en mansgris. I verkligheten är det ju precis tvärtom. I min politik har jag ju jobbat jättemycket med jämställdhetsfrågor. Därför gjorde det mig lite bedrövad och ledsen. Det kändes som att de sökte en tolkning som passade deras agenda.
Du blev väldigt uppmärksammad i kvällspressen. I många tidningar framställdes du som en riktig Casanova.
- Ja, jag vet inte om det var en tacksam eller otacksam roll. Det blev väldigt onyanserat. De hade ju bestämt sig för att jag skulle spela den rollen och klippte programmet därefter. Däremot lärde jag mig bättre hur media fungerar, vilket var nyttigt för min roll som politiker. Men i huvudsak tyckte jag att det var ganska störande att man fick en stämpel.
Hur påverkade det dig efteråt?
- Folk förknippade personen de såg vid mjölkdisken med personen från tv-programmet, en person som de redan hade en uppfattning om. Självklart blev det skevt och svårt att hantera. Det kändes olustigt när folk flinade åt en eller hälsade. Man visste inte vad det var frågan om. Jag skulle inte ställa upp i något liknande i dag.
På grund av reaktionerna efteråt?
- Det finns en frihet i att bli mindre och mindre igenkänd. Den publicitet jag sökte då har förbytts till ett sökande efter anonymitet. Mina närmsta ska veta vem jag är men i övrigt är jag helt ointresserad av vad folk tycker om mig.
- Känslan var att man blev stämplad. Inte minst när man sökte arbete. Man visste att man var kvalificerad, men så fick man frågan 'är det inte du som var med i Robinson?'. Det är svårt att värdera om det var positivt eller negativt. Jag fick en känsla av att det skulle kunna vägas i fel vågskål.
Förutom dina minuter i Robinson-ljuset har du gjort en hel del annat. Politiker, modell, skådespelare och biomedicinsk analytiker är några av jobben du haft. Ordet mångsysslare ligger onekligen nära till hands.
- Ja, men jag vill inte beskriva mig som mångsysslare. Mångsyssleri är förknippat med oprofessionalitet och det är raka motsatsen till vad jag är. Om jag bortser från några taffliga försök som skådespelare i Vita lögner så är jag väldigt mån om att alltid ge hundra procent. Jag tror jag kallade mig mångsysslare i en intervju inför Robinson och det kan jag ångra i dag. Men jag har gjort väldigt många saker och jag hoppas att jag gjort dem hyfsat bra.
Du låter inte helt nöjd med rollen i Vita lögner?
- Jag gjorde ganska hårt motstånd innan jag tog den rollen. Mina skådespelarkvaliteter var ytterst begränsade, vilket jag insåg tidigt. Jag stod inte först i kö när Gud delade ut skådespelartalangen, om man säger så.
Det var en riktig roll i alla fall?
- Javisst, jag spelade en AT-läkare som hette Rickard Uddén. Han var en kille som gjorde bort sig i de flesta sammanhang eftersom han hade lite dålig koll på det sociala spelet. Det var ganska roligt att spela en sådan kille men är man inte skådespelare är det väldigt svårt.
När och hur halkade du in på det spåret?
- Oj, det måste ha varit 1999 eller 2000. Anledningen var ju att jag hade synts i Robinson. Det var Hasse Aro eller Robert Aschberg som ringde och undrade om jag ville vara med. Spontant kändes jag inte alls lämpad som skådespelare. Men de tjatade och utifrån min horisont var det ett ganska välbetalt knäck, så tillslut gav jag med mig. Jag tror att jag var med i bortåt 30 avsnitt. Jättespännande, men jag är inte särskilt stolt över det.
Du har arbetat som modell också. Kom det också som en spin-off från Robinson?
- O nej, det hände betydligt tidigare. Jag tror jag började 90-91, så nästan tio år innan.
Hur blev du värvad?
- Det var märkligt. Det var två olika scouter, två dagar i rad, som stoppade mig på Avenyn och ville värva mig till två olika modellagenturer. Andra gången var jag helt övertygad om att det var någon dolda kameran-grej. Jag brydde mig inte så mycket om det, faktiskt. Men så småningom gick jag till en av agenturerna och presenterade mig. På den vägen var det. Mitt första jobb blev ett mittuppslag i tidningen Café i en reklam för Gore-tex.
Hur blev det med modelljobben efter Robinson?
- Det blev såklart komplicerat. Det är väldigt få som vill förknippa sina varumärken med en dokusåpadeltagare, så det innebar en nedgång som jag inte hade räknat med. Jag gör en del modelljobb fortfarande, men betydligt mer sällan. I dag handlar det snarare om jaktkläder än ungdomsmode.
Du har varit aktiv inom politiken också, både i Göteborg och Lerum. Hur har din politiska bana sett ut?
- Engagemanget började hemma i Tyskland. Jag var tio och såg en person med lastbil som dumpade gamla bildäck och oljefat i en skog där jag och mina kompisar brukade leka. Så jag tog registreringsnumret på bilen och bad mina föräldrar att ringa till polisen. Följden blev att personen greps och blev straffad för något miljöbrott.
- Jag fick en belöning på 50 D-MARK av borgmästaren i Essen-Werden. Att få skaka hand med honom var hur stort som helst när man var tio år, och engagemanget för miljöfrågor har följt mig sedan dess.
Du kommer alltså från Ruhr-området i Tyskland. Sen kom du till Sverige och blev miljöpartist. Fullt logiskt, kan man tycka.
- Ja, på den tiden var utsläppen oerhört påtagliga i det området. Man kunde inte ens hänga ut tvätten. Den blev helt svart vissa dagar. Det gick på helgerna, men när industrierna var igång på vardagarna så var det omöjligt. Man kunde inte bada i floderna heller.
- Att komma till Sverige var ju den stora pojkdrömmen. Allemansrätten, att få leva livet i vildmarken, att gå runt i med en kikare och iaktta hackspetten... det var jättestort. Istället för ett tv-spel önskade jag mig en kanot och ett tält och var ute hela tiden.
Sedan dess har du varit aktiv inom Miljöpartiet i både Lerum och Göteborg, men i dag har du inga politiska uppdrag. Hur kommer det sig?
- Jag kanske kommer tillbaka. Just nu ägnar jag mig åt andra frågor. Bland annat håller jag på att renovera ett torp. Jag ser mycket av det man gör i vardagen som politiska handlingar. Till exempel har jag valt bort att flyga. Enligt mig är det inte okej att sätta sig på ett flygplan när klimatförändringen ser ut som den gör.
Det här torpet du pratade om, var ligger det?
- I Lerum. Det är ett torp med några tillbyggnader som jag håller på att fixa till.
Vad sysslar du med när du är vid det?
- Renoverar byggnader och bygger upp dem från grunden med virke jag sågar till själv. Det känns otroligt bra att vara med i hela processen. Att fälla ett träd, att såga upp det, torka det och försöka bygga något ger en enorm tillfredsställelse.
I dag bor du i en villa i Lerum med fru och två barn. Vad hittar ni på i sommar?
- Mycket arbete på torpet såklart, men det blir säkert en vända till sommarnöje i Lysekil också. Sen blir det en del jobb på vårdcentralen.
I helgen då?
- Jag fyller år på lördag och det bästa sättet att fira är med snickarbyxorna på. Det kommer säkert att bli en del sågande, spikande eller spacklande.
Är det en nyfunnen kärlek eller har du hållit på med det länge?
- Jag har nog alltid längtat efter hantverket. Jag har studerat akademiskt i många år, men riktigt lycklig blir jag först när jag får göra någonting med händerna.
