I ett gemensamt tåg gick uppskattningsvis mellan 50 och 100 människor upp från Neutral Ungdoms föreningslokaler mot den lägenhet där en handgranat slängdes in och detonerade i en lägenhet klockan 03 på måndagsmorgonen. Granaten landade i vardagsrummet där en åttaårig pojke, hemmahörande i Storbritannien, sov. Pojken var här på besök med sin mor, syster och bror hemma hos en familj där en morddömd man med koppling till gängkriminalitet,mer specifikt Vår Krog & Bar-skjutningen, är folkbokförd. Åttaåringen omkom till följd av explosionen men blev mirakulöst nog det enda offret som dog eller ådrog sig några allvarligare skador.
Flera personer höll på måndagseftermiddagen tal för att hedra pojken och blommor placerades nedanför fönsterkarmen där det så sent som på söndagen satt en glasskiva men kvarstår gör enbart glassplitter och en uppspikad plywoodskiva som vittnar om attacken på måndagsmorgonen.
– Man kan inte beskriva det som hänt, jag vet inte vad jag ska säga,berättarMona Hurie om känslorna.
– Mycket om pratet så här kort inpå handlar både i traditionella medier och i sociala medier om hämnd. Men vad hade det här med hämnd att göra? Vad hade en oskyldig liten pojke med det här att göra? Han kom hit på semester och miste sitt liv på köpet.
Känner rädsla i sin egen lägenhet
Mona Hurie är märkbart tagen när GP talar med henne. Vid ett flertal tillfällen tar hon djupa andetag, ständigt närvarande, delvis sårbar delvis modig och ställningstagande. Bakom orden skymtar lika delar frustration som uppgivenhet. Hon bodde personligen i en lägenhet nära markplan, liksom den som attackerades natten mot måndagen, och är tacksam och glad över att hon bor högre upp i dag i en lägenhet i stadsdelen Biskopsgården som varit hennes hem sedan hon var liten.
– För ett år sedan sa jag att man knappt kunde gå till den lokala mataffären utan att se sig över axeln. Men nu händer saker och ting även om man är inne i sin lägenhet, det var då jag kände att tack och lov så bor jag på tredje våningen och inte på bottenvåningen, säger hon med tydlig anspelning till dagens händelse.
Särskilt intensiv blir hon i tonen när hon får frågan om vad som kan göras för att bromsa våldsspiralen.
– Det känns som att många skyller ifrån sig. Vissa säger att föräldrarna borde uppfostra sina barn bättre och att polisen borde göra ditt eller datt. Men jag säger att alla borde göra sitt. I stället för att peka på vad alla andra borde göra så måste alla ta hand om och göra sitt yttersta samtidigt som man får hoppas på att alla andra också gör sitt bästa, säger Mona Hurie.
