Därför är vi så sjuka i Sverige

Vi lever längre och har det bättre än de flesta, ändå är sjukskrivningstalen i Sverige höga och ökar. Katrin Skagert, tidigare stressforskare och nu arbetsmiljöstrateg i Göteborgs stad, listar fem skäl till varför vi är så sjuka.

ANNONS
|

Det är inte stressen vi blir sjuka av, utan bristen på återhämtning.

Vi har utvecklat ett samhälle där många jobbar oregelbundna tider över hela dygnet, sju dagar i veckan. Gränserna mellan vad som är arbetsliv och vad som är privatliv har lösts upp. Ibland är det fördel, ibland är det till nackdel att vi ständigt är nåbara. Vi sover betydligt mindre än för 20 år sedan.

Det är lätt att känna sig misslyckad.

Sverige är ett av världens mest individualistiska samhällen. Det är upp till var och en att vara sin egen lyckas smed. Baksidan är att om man inte lyckas betraktas det som ens eget fel. Det är lättare att känna sig misslyckad. Vi har en fantastisk förmåga att ge bilden av oss själva som lyckade i sociala medier och då är det lätt att känna sig misslyckad.

ANNONS

Vi har många sociala kontakter.

Vi har oerhört många fler kontakter än vad människor hade förr. Vi möter fler människor och det är härligt, men också krävande, i bondesamhället rusande man inte på nya människor hela tiden. Då fanns det en annan förutsägbarhet och djupare relationer, än i dag,

Vi har nya styrsystem.

Sverige är inte landet lagom. Här anammades New Public Management in absurdum. Vi vill gärna mäta, kontrollera och sätta siffror på allt. Där har pendeln gått alldeles för långt åt ett håll. I många yrken ägnar man alltför mycket tid åt att dokumentera och rapportera in siffror istället för de faktiska arbetsuppgifterna.

Tempot har höjts i arbetslivet.

Tempot har höjts i arbetslivet och marginalerna är mindre. Många som får diagnosen utmattningsdepression har tagit på sig andras arbetsuppgifter och känt ett ansvar för att lösa saker och ting. Vi kan slå oss för bröstet i Sverige att vi är ganska hierarkilösa. Vi sitter inte och väntar på order uppifrån. Baksidan är att vi kanske tar ett för stort egenansvar.

Det är inte så lätt att sätta den gränsen själv. Att säga "du måste lära dig att sätta gränser" till dessa människor är kränkande i sig, för funktionshindret är ofta det att man inte kan sätta gränser. Man säger ju inte till en lam att nu får du allt upp och stå lite. Vi behöver bygga organisatoriska strukturerna och komma överens om vad vi ska göra och när det är tillräckligt.

ANNONS
ANNONS