Lyckan vet inga gränser när jag vaknar på morgonen och kan röra mig obehindrat. Nytömd och åtta liter lättare kan jag stå, gå, sitta – och andas. Jag tänker att om det så bara är för en enda dag, så ska jag njuta av varenda minut. Jag är euforisk.
Glädjen och känslan av frihet består. Cancercellerna ligger lågt den här gången och ingen ny vätska fylls på i min mage. Jag känner hur krafterna börjar återvända.
Det har vänt bekräftar min doktor en vecka senare, det nya cellgiftet tar. Jag vågar knappt tro det är sant. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. Plötsligt öppnar sig livet framför mig på nytt. Inte oändligt, men jag vågar kanske hoppas att det nya cellgiftet ska stå emot de elaka cancercellerna i ett halvår. Ett halvår. Det betyder en hel vår – och kanske en sommar. Det känns som en oerhörd gåva.
För allt som betyder nåt är att det har vänt. Det har vänt – en så otrolig känsla att vila i. Det spelar ingen roll om man reser sig efter några timmars migrän, en vecka i feber och influensa - eller som för mig efter månader med en sprängfull mage. Det har vänt. Kanske måste man uppleva sorg och smärta för att till fullo uppleva lycka som någon så klokt sa till mig när vi pratade om livet.
Och jag är alldeles extra lycklig att det vänder precis när hösten går in i adventstid. För nu kan jag njuta fullt ut av den tiden som är en av mina favoriter. Jag älskar december och advent. Låter julmusiken fylla huset medan jag byter gardiner, tar fram adventsstakar och den första glöggen – och bakar lussekatter. Vet inte varför julen betyder så mycket för mig. Kanske för att det alltid var så mysigt hemma när jag växte upp. Det var så tryggt med alla ritualer och traditioner, att man precis visste hur det skulle bli – och att det blev precis så. Traditioner som jag har försökt överföra på mina egna barn när de växte upp.
Yngste sonen börjar spela Peter Jöbacks julskiva redan i början av november. Lycka därför när han och jag sitter på första parkett och hör Jöback sjunga sin julmusik live. Biljetter som jag bokade redan i mars i förhoppning om att verkligen få uppleva julen och konserten så många månader senare. För lever man med en dödlig sjukdom så vet man inte. När jag packade ner julpyntet förra året önskade jag att jag skulle få packa upp det igen nästa jul. Det hoppas jag förstås i år också. Men jag är högst medveten om att det kanske inte blir så. Det tänker jag på varje dag, men på ett positivt sätt. Att varje dag är en gåva.
Kanske är det här min sista jul, kanske inte. Men jag ska njuta av den som om den vore det. Frossa i julkonserter, levande ljus, glöggpartyn och umgänge. Jag ska lägga alla tråkiga måsten åt sidan och bara njuta av det som jag tycker om. Så härligt det är att leva. Så lite det egentligen behövs för att man ska må bra.
Läs förra krönikan: Christina Lundin: Att leva är det enda som räknas
Läs också: Christina Lundin om vardagen som cancersjuk
