– Men en dag så började jag få jätteont i mitt knä. Helt oväntat. Först tänkte jag inte så mycket på det men det gjorde så ont att jag inte kunde sova, säger han.
En spricka i knäet kanske, tänkte Sebastian. Lite rehabilitering på det. Snart skulle han vara hel igen. Snart skulle han som vanligt vara den som varje dag ringde runt till polarna för att fråga om de ville sparka boll på gården.
– Jag minns att det var fotbolls-VM det året. Jag tittade mycket på tv.
En tumör i knäet. 12-åringen låg på sjukbädden, föräldrarna stod bredvid, när han fick beskedet.
– Jag visste inte vad det betydde, jag visste inte att det var cancer. Tumör lät inte så allvarligt. Pappa mutade mig med fotbollsbilder inför min första operation. Tänkte att det snart skulle vara över.
Sedan är minnesbilderna som en enda röra. Knäoperationer som följs av rehabilitering. Kryckor. Fotbollsförbud ett halvår. Besvikelse. Hoppfullhet. Rutinkontroller som ska visa att allt går som det ska – men som i stället visar att precis allt har blivit sämre.
– Tumören var tillbaka på samma plats. Jag fick börja om från början, exakt samma process. Ny operation. Ett halvår till av fotbollsförbud. Jag som precis hade börjat släppa kryckorna.
Sebastian Hansson, i dag 23 år, kliar knäet med fingrarna när han berättar. Runt handleden hänger ett armband med texten Fuck cancer. Han anstränger sig för att komma ihåg. Mycket har han förträngt.
– Cancern har blivit en livsstil. Jag vet nästan inget annat än att vara sjuk.
15 år gammal började han med cellgiftsbehandlingar. Läkarna hade då testat allt. Men cancern var kvar – och hade spridit sig.
Det året gick han i åttonde klass. På julavslutningen skulle han få sina första skolbetyg. I stället låg han på sjukhuset och fick gift insprutat i sin nu så späda kropp.
– Mina lärare kom upp till sjukhuset med betygen och ett album med hälsningar från klasskamraterna. Det betydde så mycket.
Efter perioden med cellgifterna väntade det tuffaste beskedet någonsin. Mardrömmen var inte över. Inte på långa vägar.
– Mitt ben gick knappt att använda längre efter alla behandlingar så…
Han tittar bort. Tystnar ett ögonblick.
– Då sa min läkare att benet måste amputeras.
Sebastian var vänsterfotad. Och det var vänsterbenet det handlade om.
– Det var så slutgiltigt. Jag hade haft ett litet hopp tidigare. Nu skulle jag aldrig mer kunna spela fotboll. Springa. Cykla. Sådana självklara saker.
Natten innan operationsdagen är ett vakuum. Han minns inte hur han tog sig igenom den. Sov han eller var han vaken?
Hur förbereder man sig på att inom några timmar bara ha ett ben kvar?
– Jag pussade mitt ben adjö när jag låg på operationsbädden innan jag sövdes ner.
– Det första jag gjorde när jag sedan vaknade upp var att titta ner. Jag kunde fortfarande känna benet, det var en märklig fantomkänsla. Men under täcket såg jag bara en fot sticka ut.
Sebastians föräldrar har varit hans största stöd. Det är dem som har fått honom att inte ge upp, säger han.
– Till slut kände jag att nu är det som det är. Jag får acceptera det, det är inte kul men det går.
Att komma till skolan efter sommarlovet med bara ett ben kvar, utan hår på huvudet och spinkigare än någonsin. Det var inte lätt.
– Jag minns hur jag gick den långa korridoren fram till klassdörren där alla väntade. Det var inget alternativ för mig att stanna hemma. Cancern hade redan tagit så mycket ifrån mig. Hela min tonårsperiod gick förlorad. Jag missade allt. Tjejer. Förhållanden. Jag hade varit för upptagen med att vara sjuk.
– Men jag vägrade halka efter i skolan.
De gånger Sebastian inte orkat dit har vännerna ställt upp med att ta hem skolböcker. Lärarna har gjort hembesök för att hjälpa till med läxorna.
Under den perioden började han spela mycket datorspel. Han hade länge svårt att se på när vännerna spelade fotboll ute. Eller ens se tv-matcher. Men bakom datorskärmen kunde han vara med på samma villkor som alla andra. Sakta byggde han upp ett starkare jag.
– Två år senare blev jag sjuk igen. Jag tänkte, ”tar det aldrig slut?”
Den här gången övervägde läkaren att ta bort ena armen.
– Skojar ni nu? Jag gråter sällan men då grät jag. Jag vägrade. Inga mer operationer. Låt mig dö. Jag lever hellre två bra år till än att vara halv resten av livet.
Nu har det gått mer än fem år. Sebastian har haft cancer halva sitt liv. Han mår bra. Sjukhusbesöken är inte lika täta. Han har tagit examen som It-tekniker. Han dejtar. Kör bil. Reser som aldrig förr.
– Men jag är inte som alla andra, jag köper mig tid. Jag äter bromsmedicin som ger mig biverkningar och ska göra det resten av mitt liv. Jag lever på lånad tid.
Han ser på framtiden med tillförsikt. Via organisationen Ung Cancers mentorskapsprogram har han parats ihop med It-företaget Jetshop som efter ett halvårs praktik nyligen valt att anställa honom.
– Det går nästan för bra nu att jag blir lite rädd. När kommer ett bakslag? Det enda jag vill är att leva ett vanligt Svensson-liv. Tjäna pengar, köpa egen bostad och skaffa tjej, säger Sebastian.
Hans blick är drömsk där han sitter på sitt jobbkontor på 13:e våningen. Närmsta grannbyggnad är Nya Ullevi – nu är fotbollscirkeln sluten.
SEBASTIAN HANSSON
Ålder: 23
Gör: Jobbar som drifttekniker och är medlemsträffsansvarig för Ung Cancer i Göteborg
Familj: Mamma, pappa, lillebror, styvpappa.
Bor: Hisingen
Intressen: Träna, resa, se fotboll och göra nytta för andra
Blogg: Cancerlivsstil.se
– om vardagen med cancer-sorten mjukdelssarkom
