I söndagens GP mötte vi människorna i stadsdelen med det skamfilade ryktet. De pratade om behovet av aktiviteter för unga och om hur hundratals miljoner som pumpats in i stadsdelen inte förändrat så mycket.
Situationen har förvärrats mycket de senaste månaderna, noterar Biskopsgårdens socialchef Lena Säljö när vi promenerar tillsammans mellan husen.
Men våldsspiralen har hon varnat för under flera år.
Lena Säljö har 40 års erfarenhet som socialarbetare och kom till stadsdelen första gången när den var nybyggd. Nu ser hon en ekonomisk och social utveckling som hon tycker är helt orimlig.
–Vi har ett gigantiskt försörjningsstöd, det är hur mycket pengar som helst som inte är produktiva.
Av Västra Hisingens totalt 120 miljoner kronor i försörjningsstöd går det mesta till människor i norra Biskopsgården.
–Det är miljoner som skulle kunna användas till skola, äldrevård – och jobb, säger Lena Säljö.
På ett liknande sätt resonerar Carl Mossfeldt, som under tio år var vd för idéforumet Tällberg Foundation.
Nu bildar han opinion för nya lösningar i städernas eftersatta miljonprogram från 60- och 70-talen. I ett uppdrag för Familjebostäder i Bergsjön är han tillbaka i hemstaden Göteborg.
Båda betraktar de stora kostnaderna för bidragen som helt felanvända pengar.
Om inget görs åt bostäderna i städernas problemområden kommer ingen med mer pengar att välja att flytta dit. Då fortsätter förfallet, statusen sjunker ytterligare och otryggheten ökar.
Men om husen rustas upp har de som bor där nu inte råd att stanna kvar eftersom hyrorna skjuter i höjden.
Carl Mossfeldts lösning på detta dödläge är att den som investerar i fastigheter också måste utkrävas ansvar för social upprustning.
Han argumenterar för en ny affärsmodell som skulle kunna få det privata kapitalet att flöda till storstädernas mest problemfyllda stadsdelar.
–Behovet av upprustning är gigantiskt. Det offentliga har inte råd att göra det som behövs, men det finns ett jätteintresse från marknaden. Pengarna finns.
Moroten för privata investerare att lyfta ett område så att bidragen minskar skulle vara att de får ta del av de pengar som sparas in.
Carl Mossfeldt har räknat på en obligation, ett nytt sätt att låna pengar för samhällsbyggare.
Hans exempel är Bergsjön där han ser ett investeringsbehov på tre miljarder kronor. I samma stadsdel betalas det i runda tal ut 150 miljoner kronor per år i socialt stöd.
Om halva summan istället kunde användas till ränta på lånen för att renovera, motsvarar det 2,5 procent i avkastning på investeringen. Då går det att rusta upp utan att chockhöja hyrorna.
Företagens vinst ligger i värdeökningen när områdets status höjs.
–Det måste göras, annars fortsätter områdena att vara oattraktiva och dra till sig allt fler individer som har svårt att klara sig i samhället. Vi får allt tyngre förslumning. Då slutar det med att vi bygger staket mellan norra Biskopsgården och norra Älvstranden, säger Carl Mossfeldt.
Samma dystra framtidsbild varnar Lena Säljö för. Hon betonar att människor i problemstadsdelarna måste få möjlighet att skaffa sig mer pengar. Frågan är bara hur de skall göra det.
–De här personerna skall försörja sig och då dras vissa mot det vi inte vill ha i samhället. Snart får vi som tjänar mycket pengar sätta upp stängsel för att skydda våra egendomar. Ingen vill ha det på det viset.
Men det kräver också helt nya lösningar. Samhället måste börja se alla människor som en resurs.
–I dag har vi inte en arbetsmarknad som medger det. Inga industrier, andra företag eller kommuner anställer de som inte är högproduktiva. De har inte fått i uppdrag att göra det.
Lena Säljö pratar om de små jobben som försvunnit. Kontorstjänster som företagen inte längre har råd med, behovet av fler händer i vården.
Näringslivets omställning ställer allt högre krav på specialistkompetens. Politiker, arbetsgivarna och facken snackar om kunskapslyft för att klara de nya jobben.
Men det är inte verkligheten för människor som står längst från arbetsmarknaden.
–De kan kanske aldrig någonsin ta de där nya jobben som alla talar om, men de kan ta andra jobb. Det handlar om samhörighet, självkänsla och respekt. När man söker sig till kriminalitet och gäng är det inte bara för försörjning.
När fler människor kan försörja sig själva sjunker bidragen snabbt. Samhället kan använda pengarna till mycket bättre saker.
–Alla behövs, men de skall ha pengarna i form av lön, inte som bidrag.
Locka kapital till investeringar i socialt eftersatta områden med en ny låneform – en samhällsbyggarobligation.
Samhället bidrar till räntan med delar av de hundratals miljoner som nu går till försörjningsstöd.
Som motprestation ställs krav på fastighetsägare att inte chockhöja hyrorna – och att de utvecklar området socialt så att bidragen minskar.
Se till att det byggs många fler bostäder, höj statusen på problemstadsdelarna för att få en blandning av människor.
Ta bort hinder och låsningar på arbetsmarknaden så att även människor som inte är högproduktiva kan försörja sig på arbete.
Använd delar av miljonerna som nu går till försörjningsstöd till att skapa jobb som det inte behövs högskoleexamen för att klara av.
