Artikeln publicerades 2022.
Lyssna på reportaget här:
Vasaplatsen är en av Göteborgs mest besökta platser. Men det finns personer som sällan eller aldrig besöker den. De känslomässiga ärren är för djupa för dem som var med om spårvagnsolyckan för 30 år sedan. En av dem, den då 46-årige spårvagnsföraren, undviker fortfarande både att åka spårvagn och att besöka olycksplatsen.
– Jag har bara åkt spårvagn en gång sedan jag gick i pension för över tolv år sedan, berättar han.
”Jag kunde inget göra”
Efter olyckan var han en av stadens mest eftersökta intervjuobjekt, men i alla år har han valt att leva i anonymitet. Trots att det nu gått 30 år sedan är det få som har hört spårvagnsförarens historia. Om den ensamstående pappan som körde spårvagn för att försörja sina två söner. Om att han redan några månader senare körde spårvagn igen. Trots att det bar emot.
– Jag fick gå hos en psykolog, men jag gick bara en gång. Jag kände att det inte riktigt gav något. Vad skulle man göra? Jag behövde jobba för att försörja mig och mina barn, berättar han.
Vi träffar honom i hans hem utanför Göteborg. Han bor i ett hus i ett skogsparti dit han flyttade några år efter olyckan. Att slippa höra ljudet av spårvagnar, som gång på gång påminde honom om olyckan, var en av anledningarna till att han sökte sig bort från staden.
Även om jag inte själv skadade mig så känns det inte bra när jag tänker på vad som hände och alla de som förolyckades.
Den 76-årige mannen stakar sig när han berättar. Trots att det gått lång tid har olyckan satt tydliga spår i hans liv.
Han säger först att han inte minns så mycket från olycksdagen, men när han börjar berätta väcks minnena till liv.
– Jag gick på mitt pass vid vagnhallen i Gårda redan fem på morgonen. Det var blött, regnigt och blåsigt. Och det var strömlöst mellan Sahlgrenska och Wavrinskys plats. Jag körde som vanligt tills jag kom till Wavrinskys, där jag blev stående med vagnen.
”Det gick inte att få den att bromsa”
När en trafikledare kopplade ur bromsarna för att backa en kort sträcka fanns det ingen tanke om vad som komma skulle.
– Eftersom det fanns ström från Chalmers skulle vi backa ner dit och därifrån skulle jag sedan kunna backa vidare till Vasaplatsen. Men tyvärr så fick jag inte i gång vagnen, så det gick inte att få den att bromsa.
Han satt i den bakersta vagnen och kände hur den började accelerera baklänges ner för Aschebergsgatan.
– Jag fick panik när jag inte fick den att stanna. Jag försökte på alla sätt och sprang genom vagnen och drog i alla nödbromsarna, men ingenting hjälpte.
Hann du bli rädd?
– Ingen väldig rädsla. Det var precis som att jag blev nollställd. Jag tänkte inte på någonting egentligen och visste inte hur det skulle sluta. Så jag satt i vagnen och åkte med tills den spårade ur och välte vid Vasaplatsen. Det gick i över 100 kilometer i timmen så det tog bara någon minut.
När han omtumlad och chockad tar sig ur vagnen, som brutits på mitten möts han av kaosartade scener. Spårvagnen hade kört på tolv bilar på vägen innan den kraschade in i en husvägg. Flera av dem fattade eld och branden spred sig till spårvagnen. Brinnande bensin rann hundratals meter längs spåren. Skadade och döda människor låg på marken.
– Jag var nästan helt borta när jag gick ut ur vagnen.
Gång på gång upprepar han frasen ”jag kunde inget göra”. Det är tydligt att han våndats över om han kunnat förhindra olyckan. Och att han tänkt mycket på de som drabbades.
– Jag tänkte på det varje dag i flera år och speciellt när årsdagen närmade sig. Det var hemskt. Jag gjorde allt jag kunde för att få stopp på vagnen, men tyvärr lyckades jag inte. Så jag känner naturligtvis...
Han tystnar och har svårt att hitta orden.
Skuld?
– Jo, men det är klart jag har gjort. Det gick flera månader efteråt när jag inte kunde sova. Jag låg bara och tänkte på det. Jag har fått försöka hålla så mycket distans till det som möjligt för att kunna överleva.
När var du senast på Vasaplatsen?
– Det är länge sedan nu och det dröjde länge efter olyckan innan jag var där. Första gången jag skulle köra förbi hade jag med mig en trafikledare för att stötta mig, men det var en hemsk upplevelse. Helst undviker jag att åka dit. När jag gör det kommer allting upp igen. Det blir jag aldrig fri från.
”Min dotter hjälpte mig att ta mig tillbaka”
För Karin-Ida Ström började den 12 mars 1992 som en helt vanlig dag. Hon arbetade som bibliotekarie i Kungälv och skulle till Göteborg för att besöka Bibliotekstjänst i Guldheden. Hon minns att hon satte på sin ettåriga dotter ytterkläder och tittade ut genom sina fönster.
– Jag minns att det regnade och blåste. Det var sånt där riktigt trist göteborgsväder med slask. Egentligen hade jag ingen lust att ge mig ut, berättar hon när vi träffas i hennes hem, 30 år senare.
Hon bor fortfarande i Kungälv. I ett radhusområde med pastellfärgade hus och ont om parkeringar, men gott om grannar. Karin-Ida är en av de 23 personer som skadades allvarligt i olyckan. Hon fortsätter att berätta om den ödesdigra dagen.
– Jag gick över med min dotter Anna till hennes dagmamma och sa att ”mamma hämtar dig sen”. Så gick jag på bussen till Göteborg och satte mig någonstans och somnade. Det sista jag minns innan olyckan är att jag sätter mig på bussen.
Spårvagnskatastrofen vid Vasaplatsen 1992
- Olyckan inträffade strax efter klockan 09 den 12 mars 1992.
- 13 personer dog och 39 skadades, 23 av dem allvarligt.
- För att flytta ett strömlöst spårvagnståg från Wavrinskys plats kopplade trafikledaren manuellt loss de mekaniska bromsarna. Därmed förlorade spårvagnståget alla bromsfunktioner – även nödbromsen.
- Vagnen skenade baklänges nedför Aschebergsgatan och krockade med flera bilar.
- Vid Vasaplatsen spårade tåget ur och kastades mot väntande passagerare vid hållplatsen.
- Två år efter olyckan åtalades Göteborgs Spårvägars vd och affärsområdeschef samt trafikledaren som kopplade ur bromsarna. Trafikledaren dömdes för vållande till annans död. Övriga friades.
Fördes medvetslös till sjukhus
Två veckor senare vaknar Karin-Ida Ström upp på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska. Hon minns ingenting från Vasaplatsen, men har fått berättat att hon medvetslös fördes till sjukhus, och var så illa skadad att hon fick hållas nedsövd. Hennes lårben är brutet på flera ställen, bäckenet är helt trasigt och hon har en kraftig hjärnblödning. Hon har också ett djupt jack i pannan som kräver flera operationer.
När hon får träffa sin dotter för första gången efter olyckan är Karin-Ida så illa tilltygad att dottern inte känner igen henne.
– Hon och hennes pappa kom på besök, men det var hemskt för henne. Den första tiden låg jag med respirator och kunde inte ens prata. Det fanns ingenting hos mig som var som det brukade så hon vågade inte ens titta på mig. Jag hade skador i huvudet, så håret var helt rakat och jag hade massa slangar och apparater omkring mig. Det går ju inte för en ett och ett halvt-åring att förstå att det är samma mamma som sa hej då för några veckor sedan.
Karin-Ida Ström visar runt i sin radhuslägenhet. Hon går med kryckor, men tar sig fram tämligen obehindrat. Först åtta månader efter olyckan kunde hon skrivas ut helt från sjukhuset. Ett av hennes ben skadades så illa att blodtillförseln ströps och muskler förtvinade. En fot drabbades av så många infektioner att den fick amputeras.
– Det var jobbigt på många sätt. Men min dotter blev en stor del i att att ta mig tillbaka. Jag visste att jag behövdes. Samtidigt var jag rädd att inte bli accepterad som mamma av samhället. Att jag var för dålig för att ta hand om ett barn. Jag och Annas pappa separerade något år senare och då var jag jätterädd att inte få fortsätta ta hand om henne.
Eftersom hon inte minns själva olyckan så har Karin-Ida försökt pussla ihop vad som hände. Hon har frågat poliser och försökt hitta ambulanspersonalen som körde henne. I dag tror hon att hon tog en spårvagn från Drottningtorget mot Guldheden, men att hon fick gå av redan på Vasaplatsen på grund av strömavbrottet.
– Att ta reda på så mycket som möjligt blev ett sätt att bearbeta olyckan. Jag har försökt ta reda på var jag låg, hur det såg ut och hur jag blev skadad. Det måste till exempel ha brunnit lite på mina byxor, för jag hade en brännskada på benet, berättar hon.
Även om en polisbil kommer åkande med sirener så tror man inte att det kommer en galen spårvagn efter. Det ingick inte i min fantasivärld.
Har du lyckats?
– Inte riktigt, men jag har skapat mig en bild. Där står jag med ryggen mot backen upp mot Guldheden och uppfattar för sent att någonting farligt börjar hända. Jag måste ha sett folk som började springa, men jag hade ett stort paraply och uppfattade inte vad som hände. Även om en polisbil kommer åkande med sirener så tror man inte att det kommer en galen spårvagn efter. Det ingick inte i min fantasivärld.
Blev livet någonsin som vanligt igen?
– Det blev inte som innan, men det blev ett bra liv ändå. Ett annorlunda liv. Som mamma var det jobbigt när snön kom och man ville ut och åka pulka. Det var inte så enkelt, och där kände jag ett stort tillkortakommande. Jag kunde inte göra sådana saker och jag kunde inte lyfta min dotter och bära på henne när hon var ledsen. Så det är klart att det var tufft.
Vid entrén utanför radhuset står en trehjulig el-scooter. Karin-Ida Ström berättar att hon brukade låta dottern sitta i hennes knä och åka med på ”moppen” när hon var liten.
– En gång när hon var 3-4 år sa hon att ”Det var allt tur att du blev handikappad mamma, så jag fick åka med den här”. Det är ju barnets sätt att se på det.
”Jag såg snabbt att hon inte levde”
När polisen Birgitta Norrman går ur sin bil på Vasaplatsen den 12 mars 1992 är hon första blåljuspersonal på plats. Bland det första hon möts av är en kvinna i 30-årsåldern som ligger livlös på marken.
– Hon låg precis vid busshållplatsen och jag såg snabbt att hon inte levde. Eftersom hon var tunt klädd i strumpbyxor, så kändes det inte rätt att bara låta henne ligga där. Så jag täckte över henne med min vita regnkappa som jag fått med mig ut ur bilen, berättar Birgitta Norrman.
Scener som andra bara sett på tv eller läst om i tidningen står Birgitta plötsligt mitt i. Och hon har fortfarande levande minnen av vad hon möttes av.
– När vi kom till platsen var där bara tyst. Så tyst. Sen börjar det ryka på baksidan av spårvagnen. Sen börjar det att brinna och man hör vrål, dödsvrål och skrik och vi förstår att det sitter folk i bilar som fastnat under spårvagnen.
När vagnen väl började backa förstod vi snabbt att det var något som inte stämde. Först hörde vi ett vrål och en mängd svordomar, sen märkte vi att den inte saktade ner utan att det i stället gick fortare och fortare.
Minuterna innan har hon och en kollega kört före en skenande spårvagn med påslagna blåljus för att varna folk. Från Wavrinskys plats, ner längs Aschebergsgatan där de får se spårvagnen välta och dra fram som en plog över Vasaplatsen innan den kör i en husvägg och stannar.
– Vi var från början på plats för att dirigera om trafiken och hålla folk borta från en nedfallen ledning. När vagnen väl började backa förstod vi snabbt att det var något som inte stämde. Först hörde vi ett vrål och en mängd svordomar, sen märkte vi att den inte saktade ner utan att det i stället gick fortare och fortare.
Till skillnad från andra vi pratar med har Birgitta Norrman varit på Vasaplatsen flera gånger sedan 1992. Som ridande polis under Göteborgskravallerna och i andra jobbsammanhang. När spårvagnarna glider förbi förklarar hon att det inte varit helt smärtfritt.
– Det är inte så att jag undviker att åka hit. Men det känns alltid i mig, och väcker tankar när jag gör det. Just det där ljudet från spårvagnar – skramlet. Det väcker fortfarande obehag, säger hon, märkbart tagen.
När hon återvänder till händelserna efter olyckan är det en sak som står ut.
– Jag träffade de anhöriga vid flera tillfällen och det kändes väldigt skönt att få träffa dem. Många hade frågor om hur det såg ut på platsen eller om jag hade sett just deras son eller dotter.
”Dog förmodligen omedelbart”
På en av träffarna mötte hon ett par som frågade om hon kunde berätta något om deras dotter. De beskrev henne.
– Då tänker jag att ”ja, det var hon som jag la min regnkappa över”. Och jag kunde berätta att hon dog förmodligen omedelbart och behövde inte lida. För dem var det, vad jag förstod, skönt att få höra.
Efter olyckan fick Birgitta Norrman medalj för sina insatser. Kunglig medalj av 3:e graden för berömliga gärningar. I dag är det inte ofta hon pratar om olyckan, men när hon tänker tillbaka tror hon att den stärkt henne.
– Den stärkte mig nog som människa. Jag insåg att jag klarar av en sådan jättegrej utan att bli rädd eller inte orka fortsätta arbeta i yttre tjänst och bara sitta inne på ett kontor. Den stärkte mig i min yrkesroll och det har jag haft stor nytta av. Jag har också känt mig stärkt av det i många andra jobbiga situationer jag varit med om.
”Om min dotter föds på årsdagen så finns det säkert en mening med det”
Senaste gången Michaéla Lorné besökte Vasaplatsen la hon en blomma på minnesmärket för spårvagnsolyckan. För många är det en anonym plats, inklämd mellan buskar och busskurer. För Michaéla är den en påminnelse om pappan hon aldrig lärde känna.
– Jag ringde till mamma när jag var där och la ner en blomma. Då blev hon så ledsen att hon bara grät i luren.
Michaéla är född på dagen fyra månader efter olyckan. Fyra månader efter att hennes mamma fick beskedet att pappa Mikael var en av dem som dog i olyckan. Fyra månader efter att hennes mammas liv vändes upp och ner.
Den 12 mars 1992 var Susanne Lorné Koch gravid i femte månaden och tog avsked av sin sambo Mikael. Han skulle först lämna av hennes son Niklas på förskolan och hon minns att de tjafsade lite om regnkläder. Sen skulle han köra in till sitt kontor på Viktoriagatan.
– Jag hade tv:n på och hörde att de bröt sändningen för att det inträffat en spårvagnsolycka på Vasaplatsen. Så jag ringde Mikael, men telefonen fungerade inte, berättar hon.
Vi träffar henne tillsammans med dottern Michaéla i hennes hus i Säve. Liksom nästan alla anhöriga till de som omkom bor hon kvar i Göteborgsområdet.
Jag tänkte bara ”knacka inte på min dörr”, ”knacka inte på min dörr”. De hade också tänkt att ”hoppas det inte är dörren med en barncykel utanför”.
Timmarna gick, hon pratade med Mikaels föräldrar som inte hade hört av sin son. Efter lunch berättade en granne och att han sett bilder där en bil i samma färg som Mikaels såg ut att ligga under spårvagnen.
– Jag hade sett blå bilplåt på bilderna, men den var lite mörkare tyckte jag, vår bil var lite ljusare. Det började kännas väldigt konstigt att han inte svarade i telefon. Det hade ju gått flera timmar, säger Susanne Lorné Koch och ursäktar tårögd att hon behöver ta en paus från berättandet.
– Jag måste hämta lite luft bara.
Hon fortsätter och berättar att hon på eftermiddagen fick se två poliser utanför köksfönstret.
– Jag tänkte bara ”knacka inte på min dörr”, ”knacka inte på min dörr”. De hade också tänkt att ”hoppas det inte är dörren med en barncykel utanför”. Så när de fick komma in och tog fram sin polislegitimation förstod jag att Mikael antingen hade omkommit eller var allvarligt skadad, säger Susanne Lorné Koch.
Då bodde hon i en liten tvårumslägenhet i Angered. Hon och Mikael hade precis köpt tomt i Frillesås där de tänkt bygga ett hus och en framtid tillsammans.
– Plötsligt var det bara ”swosh”, och det var som att mattan sopades bort under mig. När Mikael dog skulle jag plötsligt själv ta hand om min son och snart föda mitt andra barn. Det var ju hemskt.
Hur klarar man det?
– Det fanns inget annat val. Jag var inte så gammal heller, bara 28, ja yngre än vad min dotter är nu. Det var bara att gråta, vara arg, gråta och vara arg och till slut hitta upp igen. Så jag tog mig upp. Och kämpade. Och fyra månader senare kom Michaéla.
– Min mamma var med på förlossningen, och det första hon frågade var ”tror du att Mikael ser detta?”. Då grät alla i förlossningsrummet och blev helt förtvivlade. Det blev så mycket känslor, säger Susanne Lorné Koch.
”Lever han kvar genom mig”
Michaéla Lorné fick aldrig träffa sin pappa. Men hon har under sin uppväxt fått se bilder av honom och det finns en videofilm inspelad helgen innan olyckan. Den visar hennes föräldrar på tomten de köpt i Frillesås. Där de bara helgen senare skulle spränga bort sten för att kunna lägga grund till deras framtida hus.
När hon föddes fick hennes mormor idén att Michaéla skulle få sitt namn efter sin pappa.
– Så på sätt och vis lever han kvar genom mig. Jag har fått hans motorintresse och fått höra att jag är väldigt lik honom. Och vissa ansiktsuttryck som jag gör, då tycker mamma att jag är läskigt lik honom.
Trettio år efter olyckan går hon själv i väntans tider. Hon väntar sitt andra barn och precis som sin mamma har hon en son och snart en liten dotter. Som är beräknad till samma vecka som årsdagen.
– Om hon föds den tolfte så finns det säkert en mening med det, säger hon.
Inför årsdagen tycker hon att de borde ta sig till Vasaplatsen tillsammans. Susanne tänker en stund, klappar Michaéla på gravidmagen och svarar.
– Ja vi borde nog det. Och ta med lillskrutten och åka till Mikaels grav också.
Så hedras offren på Vasaplatsen
I samband med att det i dag är 30 år sedan spårvagnsolyckan besöker Göteborgs spårvägars vd Hans Nilsson Vasaplatsen. Klockan 09.17 kommer han att lägga en krans på minnesstenen och tända 13 ljus för de omkomna.
Klockan 09.17 kommer också alla spårvagnar i staden att stå stilla för en tyst minut för att hedra de som omkom.
