Den psykiska ohälsan bland unga vuxna har tredubblats sedan i början av 90-talet. Enligt Statistiska centralbyrån kämpar i dag 20 procent av alla unga i åldrarna 16-24 år med ångest, oro och sömnproblem.
Läs också:Familjens kritik får inget gehör
GP ska i en rad artiklar skildra vilken hjälp unga med psykisk ohälsa kan få innan det går så långt som för Anna. Men trycket är hårt, den nystartade mottagningen för unga vuxna mellan 18 och 29 år i Göteborg har exempelvis inga nya tider förrän tidigast 11 januari nästa år.
Lista:Här kan du få hjälp och stöd när du mår dåligt
Att Anna skulle behöva dö på det sättet just då, den 9 april 2015, är för familjen obegripligt.
- När psykosen började släppa blev Anna mer och mer nedstämd och ledsen, vilket vi påpekade vid flera tillfällen de senaste tre veckorna av hennes liv. Hur kunde de släppa ut henne ensam? Så fullständigt vansinnigt, det hade inte behövt hända, säger hennes mamma Karin Hjertén.
Anna Hjertén Grahm dog 29 år gammal och hade vid tillfället vårdats på Mölndals sjukhus sedan januari. Hon hade tidigare haft en liknande period i livet när hon var 24 år och tillhörde den del av befolkningen som utvecklat en psykisk sjukdom, en sjukdom som till en början uppfattades som tecken på en depression. I tonåren försökte familjen hitta rätt hjälp men fick aldrig någon kontinuitet i behandlingen.
- Vi vill berätta vår och Annas historia, det förändrar ingenting för oss men det måste finnas ett bättre sätt att ta hand om psykiskt sjuka människor. Folk ska bli friskare när de är på sjukhus inte sjukare och det måste ske en förändring av den psykiatriska vården. Vi trodde Anna var i säkerhet och man måste kunna känna sig trygg med att vården gör sitt jobb, säger Karin Hjertén.
- Mitt bestående intryck av psykvården är hur den sjuka bollas mellan vårdinrättningar och är utsatt för läkarnas godtycke. Jag orkar inte ens räkna antalet diagnoser och tillståndsbeskrivningar i hennes journaler, säger Annas pappa Anders Grahm.
Anna hade en stor familj, med många syskon och bonussyskon som tillsammans med hennes vänner turades om att hålla daglig kontakt under hennes svåra stunder.
De sista månaderna av sitt liv kunde Anna säga:
- Vad gör alla andra som jag som inte har en familj som ni?
Annars ville hon ogärna skylta med sina svårigheter.
- Hon hade en stark vilja och integritet även när hon var sjuk. Jag tror att hon skämdes, om det hade pratats mer öppet om psykisk sjukdom, kanske det hade varit lättare för henne att berätta, säger Anders Grahm.
Anna Hjertén Grahms fasta punkt i tillvaron var Göteborgs dramatiska teater där hon var en stark drivkraft och bland annat hyllades för sin insats som regissör i den kritikerrosade föreställningen That face.
- Hon hade en stark vilja att vara med och förändra och påverka till det bättre, bland annat med ideellt arbete och arbete med funktionshindrade unga vuxna, säger Karin Hjertén.
Bara tre dagar före Annas dödsdag var hon i så dåligt skick att hon haft extra bevakning under två dygn på grund av hög självmordsrisk. Familjen känsla var att ingen på vårdavdelningen hade riktigt koll på hur Anna mådde. Något som Anna själv också gav tydligt uttryck för vid ett tillfälle, enligt journalen:
"Patienten söker upp mig och undrar om vi kan prata en stund. Hon uttrycker att hon inte känner att läkarna förstår hur allvarligt det är, hur dåligt hon har mått och fortfarande mår."
Känslan av att ingen hade koll förstärktes när föräldrarna bad om ett möte som de aldrig sedan blev kallade till. Trots att det i efterhand visade sig vara inbokat. Att föräldrarna även ombads att lämna sina kontaktuppgifter gång på gång vid sina besök bidrog också till känslan av brist på kompetens och rutiner.
I efterhand visade det sig i journalerna att ingen heller kände till att Anna vid upprepade tillfällen före sin dödsdag gjort flera sökningar på internet för att hitta olika sätt att begå självmord på. Något som familjen upptäckte på Annas dator.
- Under hela Annas sjukdom har vi jobbat i konstant motvind, saknat kontinuitet och engagemang, någon som tar upp bollen och följer upp. Enda undantaget är hennes läkare och sköterska på den öppenvårdsmottagning hon hade kontakt med under fem år. De gjorde allt som stod i deras makt för att hjälpa Anna.
Som till exempel under hösten 2014 när Anna kom tillbaka till Göteborg efter ett drygt år i Stockholm och hade slutat ta sina mediciner. Öppenvården bedömde att Anna behövde sluten vård för att hon visade tydliga tecken på psykos.
I vårdintyget understryker läkaren behovet av långvarig sluten vård för att stabilisera hennes medicinering och psykiska hälsa. Anna hade haft kontakt med öppenvården sedan första gången hon insjuknade vid 24 års ålder och hennes sköterska följde med henne till avdelningen. Där betonade hon vikten av återkoppling och vårdplanering innan Anna släpps ut igen.
Efter en dryg vecka, den 24 oktober, slog läkaren fast att Anna vara tillräckligt frisk för att skrivas ut. Motiveringen var, tvärtom emot öppenvårdens bedömning, att hon inte visade några tecken alls på psykos och att Anna själv inte ville vara tvångsintagen.
- Hon släpps ut utan bostad och utan pengar. Hon är arg på oss och öppenvården, som tur är kontaktar hon sina syskon så vi får veta vad som hänt, säger Karin Hjertén.
Beslutet att skriva ut Anna fattades i samråd med en chefsöverläkare som inte heller kände Anna. Kontakten med öppenvården och vårdplanering uteblev.
Sjukhusets psykiatriker bokade i stället in ett återbesök till sig själv. Enligt journalen ska psykiatrikern vid det besöket försöka förmå Anna att äta antidepressiv medicin, eftersom hennes bedömning var att hon lider av "depressive genes".
Anna uteblev från besöket och psykiatrikern ringde henne förgäves och kontakten rann ut i sanden.
Anna bodde först en kortare tid hos sin syster och via en släkting fick hon sedan en egen tillfällig bostad.
"Annas tillstånd försämrades hela vintern. Tiden innan hon blev tvångsintagen igen i januari 2015 gjorde att hon befann sig i en psykos utan vård och medicinering så länge att hennes skador förvärrades. Hade Anna inte blivit utskriven i oktober 2014 hade hon kanske haft en chans att leva", skriver familjen i sin anmälan till Inspektionen för vård och omsorg.
Ur journalen dagarna för Annas död, den 9 april 2015.
3 april: Medpatient slår larm om att Anna pratat om självmord på innergården.
5 april: Bakjour ordinerar extravak, samt att patientens saker gås igenom av personal.
6 april: Fortsatt extravak förordas i samråd med bakjour.
7 april: Extrabevakningen av Anna hävs av hennes ordinarie läkare när denne kommer tillbaka efter påskledighet. Självmordsrisken bedöms i journalen till noll på den så kallade suicidriskstegen. Promenader med kontaktperson rekommenderas.
Den 8 april är Anna och hennes mamma ute på promenad och den 9 april är de ute tillsammans och äter lunch i Bertilsson stuga i Delsjön och bestämde sig för att gå en promenad vid havet dagen därpå.
Vem som uttryckligen fattade beslut om att Anna på eftermiddagen den 9 april ska få gå ut utan kontaktperson framgår inte av journalen.
Klockan 16.30 lämnade hon avdelningen för att vara tillbaka en halvtimma senare. Men hon kom aldrig och först en dryg timma senare, 18.10, fattar ansvariga på psykosavdelningen beslut om att larma polisen.
Då är Anna redan död.
Familjens förslag till förbättringsåtgärder
Slutenvården har alarmerande brister i sin kommunikation med anhöriga och öppenvården. Rutiner för samverkan måste säkerställas.
Vi upplevde brister i kunskapen hur man kan samverka med anhöriga utan bryta mot sekretessen. Utbilda personalen i sådan kommunikation.
Det finns ingenstans att gå undan för att lämna information, ett neutralt samtalsrum behövs utanför avdelningen.
Det behövs en rutin för att säkerställa att anhöriga vet att deras information till vården noteras i journal.
Miljön på psykiatriavdelningarna är förfärlig. Väggar har hål och plugg kvar efter saker som inte längre sitter där. De få möblerna är slitna och trasiga.
Forskning visar på att miljön på sjukhusen påverkar tillfrisknandet.
