Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Vanvård av grisar

På gården i Halland kom inga grisar ut i friska luften förrän de var döda. Då lades de på gödselstacken.

Kring slaktsvinsstallet luktar det kadaver. Ruttnande djurkroppar ligger på gödselplattan. Råttor springer omkring bland magra grisar som lider av bölder, navelbråck, bitna svansar och öron. I grisningsstallet står fyrtio suggor fastlåsta utan att kunna röra sig. I boxarna ligger 118 döda griskultingar intill de levande.

Synen mötte djurskyddsinspektörerna från Halland en sommardag 2009. De hade fått ett anonymt tips om vanskötsel.

Halvannat år senare fälldes bonden för djurplågeri, brott mot djurskyddslagen och brott mot lagen om foder och animaliska biprodukter.

Straffet blev villkorlig dom och 80 dagsböter à 50 kronor.

Han beklagade sig.

”Sedan början av juni har jag dagligen jobbat 12-16 timmar sju dagar i veckan. Om det händer saker som jag och länsstyrelsen inte tycker om borde det väl ändå ha varit mycket vettigare att vi diskuterar problem istället för att dra igång en rättsprocess. Det bara ökar bördan på mig... Jag känner mig mycket kränkt av myndigheter som behandlar mig så här... Jag har jobbat med djur hela mitt liv, köpte mitt första djur när jag var tolv år... Jag har investerat 7,5–8 miljoner sista året på det nya stallet, varför skulle jag då helt plötsligt börja missköta mina djur?”

Biträdd av LRF:s förbundsjurist har bonden överklagat domen som ännu inte avgjorts av hovrätten.

Under rättegången försvarade bonden förhållandena för sina 2 500 grisar:

Han hann med att sköta dem. Utrustningen var modern. Utfodringen sköttes automatiskt fyra gånger per dygn. I samband med grisning gick han 7–8 rundor i stallet varje dag.

Jo, det var några grisar som var halta och som han hade tänkt att avliva, men det hade han inte hunnit med. Andra djur led av en virussjukdom som kan leda till att de slutar äta, blir bleka och raggiga och drabbas av andningsproblem och diarréer. Allt han kunde göra var att vaccinera dem.

En gris hade navelbråck, stort som en tennisboll. Sådana bråck förekommer och det finns inget att göra och grisen led inte av det. Grisen med bråck stort som en fotboll hade han tänkt att slakta och använda för husbehov. Grisen med skadat öra led inte. Skadan hade nog uppkommit i slagsmål. Avbitna svansar är sånt som förekommer. Ett par grisar visade tecken på hjärnhinneinflammation och sådana symptom kan uppkomma på bara några timmar.

Strö hade han inte hunnit lägga ut just den dag inspektörerna kom och för övrigt äter grisarna upp ströet trots att de får mat. Att suggorna var fixerade – alltså instängda i en så liten bur att de inte kunde röra sig – berodde på att han höll på att kastrera kultingarna. Värmen hade han inte hunnit fixa. Han kan ju inte trolla. De döda spädgrisarna hade han tänkt lägga i plastcontainern. De utgör ingen fara för andra spädgrisar. Han hade inte sett att råttorna ätit på döda djur.

Allt var alltså normalt på hans gård.

På ett sätt hade han rätt. GP:s granskning visar att de missförhållanden som avslöjades av djurskyddsinspektörerna i Halland kanske inte är normala – men heller inte ovanliga.

Ovanligt är dock att grisbönder ställs inför rätta, ges djurförbud och döms för djurplågeri.

I november 2009 presenterade Djurrättsalliansen bilder från nattliga besök hos ett hundratal svinfarmer. De visade fixerade suggor, smutsiga djur, döda djur bland de levande, sjuka djur med sår och bölder, avbitna svansar, beteendestörningar, kannibalism och i de allra flesta fall mycket små mängder av halm eller strö.

Precis som på gården i Halland.

Experter som granskade bilderna uttalade sig.

Johan Beck Friis, informationschef för Sveriges veterinärförbund, i Ekot:

– Det här är otillåtet och oacceptabelt på alla sätt, både hygieniskt och djurskyddsmässigt.

– Ett grovt fall av vanvård.

Professor Bo Algers, expert på husdjurshygien:

– Det här visar att en stor andel av grisbönderna inte är professionella och att vi har en tillsyn som inte fungerar.

Mest uppmärksamhet fick Blackstaby gård söder om Flen. Gården ägs av Lars Hultström, då ordförande i Swedish Meats. Förundersökning inleddes, på Lars Hultströms begäran, men åklagaren lade ned förundersökningen eftersom han ansåg att det inte gick att bevisa brott.

Länsveterinären Per Jonsson, som i ett första yttrande till åklagaren sagt att bilderna från Blackstaby visar brott mot djurskyddslagen, ändrade sig när han senare fick frågan om djuren utsatts för ett otillbörligt lidande.

”Det är ofrånkomligt att djur i en grisbesättning blir sjuka och att vissa individer avlider ... något som kan anses ligga i produktionsformen och som till viss grad accepteras”, skrev han då.

Statsveterinär Per Wallgren på statens veterinärmedicinska anstalt och professor Claes Fellström tillfrågades också. Deras slutsats: ”Sammantaget indikerar de bedömda filmsekvenserna att brister i hanteringen av enskilda sjuka och skadade djur kan föreligga, men i de individuella fallen går det inte utifrån filmsekvenserna att till 100 procent intyga att inte rimliga åtgärder vidtagits för att undvika lidande.”

I ett enda fall och på en enda punkt väcktes åtal mot en av de grisuppfödare som fått nattligt besök av Djurrättsalliansen; en 35-årig bonde i Värmland.

Han åtalades för att ha hållit ett 70-tal suggor fixerade, i strid mot lagen som säger att djur inte får hållas bundna ”på ett för djuren plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig rörelsefrihet”.

Att det på gården också fanns en mängd döda grisar i en otäckt skopa, svansbitna grisar, otillräckligt med strö och höga halter ammoniak i luften togs inte upp i åtalet.

Åtalet ogillades.

Djurskyddslagen hindrar inte att en sugga fixeras tillfälligt för att skydda smågrisar och skötare om suggan agerar aggressivt i samband med grisningen, sa domstolen. Och grisningen kunde ju ske när som helst under natten då bonden låg och sov. Det ansåg domstolen var skäl nog för att han skulle ha rätt att hålla alla sina suggor fixerade.

Den djurskyddslag som Astrid Lindgren fick i 80-årspresent har alltså inte gett Sveriges grisar ett liv som liknar Griseknoens liv i Lönneberga.

I fallet med den halländska bonde som åtalades vittnade veterinären Carl-Johan Ehlorsson som berättade att flera sjukdomar, som navelbråck, har sin orsak att finna i det avels- och produktionssystem som bedrivs inom svinbranschen.

– Det pågår ett avelsarbete för att så lite foder som möjligt ska användas för att ge så mycket kött som möjligt. Norsk avel ligger till grund för mycket av det material vi har i Sverige och det är klart att den enskilde grisbonden inte kan påverka det, säger han.

”Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom”, står det i lagen. Men själva produktionsformen innebär alltså att djur blir sjuka.

Är det över huvud taget möjligt att leva upp till djurskyddslagens bestämmelser om skydd för djuren mot onödigt lidande och sjukdom och ge dem möjlighet att röra sig i konventionell svinproduktion? Kan djuren få utlopp för sitt naturliga beteende i djurstallar?

Johan Beck Friis, informationschef på Sveriges veterinärförbund:

– Det största djurvälfärdsproblemet med dagens konventionella uppfödning är att grisarna inte har något att göra. De är understimulerade och stressade. Men det finns uppfödare vars grisar har det bra. De kan böka och gräva ner sig och har litet ytor så att de kan gå undan om de vill.

Ann-Charlotte Olsson, forskare och lärare på Sveriges lantbruksuniversitet, expert på så väl ekologisk som traditionell svinproduktion:

– Det är inte särskilt naturligt att föda upp grisar som vi gör i stallar. Men när vi pratar om naturligt beteende är det mycket det här med böka och rota. Och alla grisar ska ges halm och då får de utlopp för sitt naturliga beteende.

Professor Bo Algers:

– Jag tycker nog att man kan leva upp till djurskyddslagens krav med traditionell svinuppfödning. Men det finns två kardinalfel man kan göra. Det ena är att bygga boxen så att sovplats, ätplats och gödselplats inte skiljs åt. Det andra är att inte ge tillräckligt med halm. Det viktigaste med halm är att grisarna ska ha sysselsättning.

Halm eller strö är alltså själva förutsättningen för att kunna uppfylla djurskyddslagens bestämmelse om att djur ska ges ”möjlighet att bete sig naturligt”. Den ger grisarna sysselsättning och förebygger stress och kannibalism.

– Det ges för litet halm. Det beror på att man byggt fel från början. Kanske varit i händerna på rådgivare som försökt komma med billiga lösningar och inte förstått den biologiska betydelsen av att kunna använda halm, säger Bo Algers.

Djurrättsalliansens grislarm fick inga juridiska konsekvenser. Näringen försvarade sig och gick till motangrepp. Men i det tysta skedde ändå vad Johan Beck-Friis kallar en mindre revolution inom grisbranschen med certifiering och utökad kontroll.

– Det här är ingen atlantångare som går att vända på en femöring. Det finns starka ekonomiska krafter som motverkar en snabb förändring. Grisbönderna vill ju ha kvar lönsamhet och allt nytt som införs kostar pengar men de får inte så mycket tillbaka från konsumenterna, säger Johan Beck-Friis.

Ann-Charlotte Olsson berättar att ekologisk grisuppfödning enligt svensk modell innebär att skinkan blir dubbelt så dyr. Så ytterst finns ett ansvar hos dig som konsument: ju mer du betalar för fläsket, desto bättre har grisen haft det.*

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.