Sven Wollter torkar sina tårar med en väderbiten näve, jag mina mer diskret med en servett och alla eftermiddagsfikare som sitter runt omkring på Restaurang Blå Porten på Djurgården i Stockholm låtsaspratar med öron stora som dasslock.
Sven Wollter fyller 80 år och har anledning att fira. Han är sedan tio år lyckligt gift med sin stora kärlek Lisa Wede, han har barn och barnbarn i närhet och överflöd och han fortsätter att gå från klarhet till klarhet på teaterscenen. Men 80 år rymmer mycket, också sorg, också besvikelse, också svek. Fast det tar vi senare. Vi börjar med kärleken.
– Det vore väl fan om man inte blev bättre på att älska, när man har hållit på i den här kärleksbranschen i så många år, säger han och skrattar på sitt frustande men liksom röstlösa vis.
Hustrun är hans tredje lagvigda. Där emellan har Sven Wollter hunnit med 30 år som ogift livskamrat med skådespelaren Viveka Seldahl. I sin nya bok Pojke med pilbåge, eftertankar i ord och bild, beskriver han sin nuvarande relation med brinnande termer, men också med ett lugn. Det är enklare nu, får man en känsla av.
Lisa Wede bor och arbetar som journalist i Luleå medan han har en liten lägenhet på Södermalm i Stockholm, så de träffas mest på helgerna.
– Jag har inte varit ensam särskilt mycket i mitt liv. Nu klarar jag av det veckovis och mår bra av det, vilket förstås beror på att jag är väldigt trygg med Lisa och barnen omkring mig, säger Sven Wollter och saltar sin lax.
– När jag var yngre blev jag övergiven ett par gånger. Och övergav. Ingenting gick att lita på och jag tänkte ofta att jag var en besvärlig jävel, en sådan som ingen kommer att orka med i längden. Min pappa var nämligen en sådan, förklarar han och saltar lite till.
Sven Wollter har i hela sitt liv varit rädd för att bli sittande i ett nedgånget kök med äggfläckar på slipsen och en silversked som enda sällskap.
Så gick det för fadern Kjell Wollter när familjen ordnade en lägenhet till honom eftersom inte Svens mamma – och definitivt ingen annan heller – orkade med honom. I sin bok beskriver Sven pappan med den tveksamma dygden oduglighetens hjältemod. Han lyckades inte tjäna pengar, familjen levde i ekonomiskt armod, han var en drömmare utan täckning.
Sven liknades ofta vid honom, med sitt sätt att ta plats, den höga rösten och viljan att ha rätt.
– Min pappa har sysselsatt mig väldigt mycket. Det var inte roligt att vara lik honom, eftersom vi tyckte att han var så jobbig. Men samtidigt var jag den som kom att stå honom närmast. Jag satt på en stol intill honom och läste en deckare när han drog sin sista suck. Det hade jag förstås dåligt samvete för, att jag läste deckare.
Kjell Wollter var en förtidspensionerad redaktör med oförlösta konstnärs- och teaterdrömmar. Han dog innan sonen Sven kommit in på Scenskolan i Göteborg och fick aldrig veta att ett av hans nio barn lyckades ta sig upp på de främsta estraderna i kulturvärlden.
Hos sin son har Kjell funnits med som ett tragiskt öde.
– Jag har försökt uppföra mig så pass hyggligt att folk står ut med mig. Det har varit min ambition.
Det hesa skrattet igen.
För att undvika ensamheten har han varit bra på relationer. Sven har fem barn med fyra olika kvinnor, varav det sista barnet kom till under ett avbrott i det intensiva förhållandet med Viveka Seldahl. Numera har den brokiga familjen funnit ro i sitt sätt att umgås utan att det är ”så jävla märkvärdigt”.
– Jag tycker att det vore fantastiskt att träffa en kvinna och leva med henne tills man är 90 år. När jag gifte mig med min första tjej 1956 fantiserade jag om att vi skulle bli gamla tillsammans och få en massa ungar och leva ett vanligt liv som alla andra människor. Men hon räknade inte med det. Nej, hon drog.
Det var med sin andra hustru han fick sina första två barn och det är när vi kommer till den här delen av berättelsen som det blir svårt att värja sig för sorgen. Förstfödda Ylva fyllde aldrig trettio år, hon kämpade med anorexi och hon dukade under. I sin nyutkomna bok för Sven Wollter en dialog med sin döda dotter. Det handlar om ett svek från barndomen. När Ylva var fyra år sade Sven ”Hejdå, vi ses till middagen.” Men han kom aldrig tillbaka. Han gick till sin nya kvinna och han läste aldrig mer godnattsagor för Ylva i hennes gamla vanliga säng.
Det gick inte att rätta till. Han berättade inte för sin dotter som nog hade förstått, som visst kände sig sviken.
– Det hade med feghet och lögn att göra, att jag inte tog med henne på resan. Jag tänkte att det var för hennes skull, men det var ju för min egen. Jag skulle ha sagt som det var, att jag inte kunde leva med hennes mamma längre. Jag har aldrig kommit över det.
Tårarna kommer fast det är snart femtio år sedan.
– Gör aldrig så. Ta alltid med dina barn på resan.
Sven Wollter och dottern hann förlåta och förlåtas och leva tillsammans i många år efter det där ögonblicket. De träffades efter bara någon vecka. Men det finns ändå ett sår som inte läker, en känsla av skuld hos fadern som inte går att betala tillbaka.
Sedan den där såriga separationen har Sven Wollter fått tre barn till – gått igenom lika många smärtsamma skilsmässor, varav den sista var Viveka Seldahl som han förlorade när hon dog i cancer. Han har lärt sig se på barnen med större respekt och förtroende, han talar om dem som medmänniskor och medborgare med stor kapacitet.
Sonen Karl och dottern Stina, som båda arbetar konstnärligt, upplevde teatern som en konkurrent under barndomen. Karl Seldahl har kallat den ett bortskämt småsyskon som tog för mycket kärlek. Men när det kommer till yrket har Sven förlåtit sig själv.
För att hinna med när barnen var små, var det en benhård regel att alla skulle befinna sig i köket klockan fem. Sven stod för matlagningen och godtog inga ursäkter. På dagarna arbetade han med film och kvart i sex rusade han till teatern för föreställning.
– De fick det livet. Ok, shit happens. Eller som man säger på teatern: use the difficulties. Barn klarar mer än man tror, det viktiga är att finnas där emotionellt. Att torka tårar när det är allvar. Och så har det varit hos oss, när jag har behövt så har de torkat mina tårar också.
Den som torkat Sven Wollters ögon kanske har lagt märke till att han har små stjärnor, där vi andra har runda pupiller. När jag var tio år korades Sven till Sveriges sexigaste man i tv-programmet Sköna söndag (i hård konkurrens med Jan Guillou och Hans Holmér). Jag minns det väl. Mammornas ovanliga fnissighet när hans namn kom på tal. Den där gamla, skäggiga karln som spottade när han talade. Jag förstod inte.
Nu förstår jag. Trots att Sven Wollter är ännu äldre och fortfarande spottar när han talar har han en förmåga att fånga in luften, bygga ett bo omkring samtalet eller omkring en hel teaterpublik, vara närvarande på ett sätt som ger omgivningen en chans att vara detsamma.
Säkert är det en av orsakerna till hans framgångar som skådespelare. Själv förklarar Sven Wollter det i huvudsak med tur. Han var på det rätta stället vid rätt tillfälle i rätt ålder och fick göra Raskens, en tv-roll som hela Sverige ville ha vid den tidpunkten (1976). Det blev hans genombrott hos den breda publik som inte hade fallit för honom i Hemsöborna (1966) och sedan dess har det rullat på.
Men hur kom det sig? Hur fann den fattiga småborgarsonen från Långedrag teatern? Sven Wollter bjuder på en snabbversion av sina skiljevägar ur en föreläsning som han brukar hålla inför pensionärer, eftersom de vill veta hur det har gått till.
Det första avgörandet var ett besök med familjen på Stora teatern, lika pampig då som i dag, mitt på Avenyn. Pappa Kjell hade antagligen charmat någon av biljettkassörskorna, men det viktiga var att femåringen fick en svindlande upplevelse. Året efter, 1940, blev han fotograferad av Göteborgs-Posten med sin pilbåge över axeln. Hamnade i tidningen, blev igenkänd, och låtsades vara sin mors försvarare mot de onda tyskarna.
Den andra skiljevägen kom i en teatergrupp i scouterna, då han var 16 år.
– Jag fick en huvudroll i en väldigt allvarlig pjäs. Jag hade potatismjöl i tinningarna och gjorde en medelålders kamrer som möter döden. Och så fick jag höra: ”Det där var bra, du.” Det sådde ett frö.
Det tredje och avgörande steget in i skådespeleriet var när han som 19-åring kom in på scenskolan i Göteborg. Därefter har konstnärskapet och teatern varit en självklar del av Sven Wollter.
Liksom politiken. Den får vi inte glömma. Familj, teater och politik har byggt denna mans kropp. Och den är ganska bastant.
Sven Wollter är kommunist. Medan de flesta som bekände sig till ideologin 1968 har fallit från, har han hållit fast. Vad säger det om honom?
– Vad säger det om de andra? svarar Sven Wollter snabbt.
– Jag tar begreppet kommunist på djupaste allvar. Ordet kommer av det latinska communis som betyder gemenskap. Det gemensamma ägandet, det gemensamma livet. Jag är för allt som är gemensamt.
Och det våldsamma och förtryckande i de stater som har kallat sig kommunistiska?
– Jag är pacifist och hoppas att vi inte ska behöva använda våld som hotar människor till livet. Och kommunismen innehåller inte förbud mot yttrandefrihet och sådant. Det har varit en följd av en outvecklad politisk rörelse som inte litat på folket. Den har gjort mer skada än någon kapitalism kunnat göra.
När vi kommit så här långt i samtalet går brandlarmet på Blå Porten och de eftermiddagslediga kulturtanterna tar chansen att utbyta några fraser med Sven Wollter eftersom vi alla befinner oss i kaos och då är det lättare.
Vi sätter oss på gården och hamnar i en diskussion om urinvägsinfektion. Sven tycker inte att han behöver någon filt, jag tycker att vi borde ha varsin.
Jag tänker att han kan vara skör. Kanske har jag låtit mig luras av Kung Lear. Sven Wollter har precis avslutat sin karriär på Stockholms Stadsteater med att spela en Kung Lear som i och för sig orkat vara huvudperson i en över tre timmar lång pjäs hela hösten, men som hasat runt i långbenstrumpor och sjukhusskjorta och utstrålat en mix av bebis, dement härskare och egocentrisk fader. Sådan är nu inte Sven Wollter.
– Åldrades gjorde jag när jag var ung. Nu står det ganska stilla, tills jag kommer till det stora stupet. Nej, men den banala poängen är att om du sysselsätter ditt system med att delta i livet, så håller du också livet vid liv.
Han ska trappa ned nu, göra Swedenhielms på Östgötateatern i vår, sedan en pjäs på Norrbottensteatern i samarbete med sonen och regissören Karl Seldahl och sedan kanske ännu ett gemensamt projekt. Lagom tills hustrun pensionerar sig om tre år ska han vara färdig och då ska de bygga en egen liten hydda tillsammans. Troligen på västkusten.
Fast nog finns åldrandet med i tankarna. I boken skriver han ”själv har jag en kropp som fladdrar som ett flaggspel när kulingen viner”. Någon gång svirrar det till i huvudet och det är helt normalt, det handlar om blodtrycket. Det händer att han frågar sig när de första tecknen på att han inte vet var han befinner sig ska komma.
– Jag gör ibland små övningar med mig själv. Man kan till exempel tänka på tre ord på morgonen, som Göteborgs-Posten, Poseidon och diskmaskin. Så jobbar man och far runt hela dagen och frågar sig själv på kvällen vad man tänkte på. Om man då kan erinra sig orden, är det en bra sak.
Och så skrattet igen. Det hesa.
SVEN WOLLTER OM...
...pappans öde
Jag gick och diskade hos min pappa, allting svämmade över och det luktade sur pipa. Han dog 66 år gammal med fem spänn i plånboken. Så ville jag inte ha det.
...politik och kärlek
Den 1 maj 2003 gick Lisa Wede och Sven Wollter i demonstrationståget tillsammans i Göteborg. Därefter fortsatte de till vigselförättaren och slog sina påsar samman vid en liten, borgerlig och privat ceremoni.
...Sveriges sexigaste
Utsedd till Sveriges sexigaste i Sköna söndag 1987: Jag tyckte att det var så inihelvete dumt. Att ha ett program om sex och samlevnad som sänds klockan 10 en söndagsmorgon, när alla normala människor gör det i stället för att prata om det.
Ålder: Fyller 80 år den 11 januari.
Familj: Hustrun Lisa Wede, fyra barn i livet och ett femte i en annan dimension. Sex barnbarn.
Bor: Växelvis i en etta på Södermalm och i en fyra i Luleå (med Lisa). Och i ett sommarhus på Orust.
Dygnets bästa timma?
När jag vaknar och upptäcker att jag lever. Varje morgon klockan 5–6 går jag upp och pinkar och hämtar tidningen, Dagens Nyheter. Sedan läser jag kulturdelen och så kan det hända att jag somnar om en stund.
Mest stolt över?
Jag tycker inte om ordet stolt. Det är ett sådant där gammalt ord från Gustav II Adolfs tid, jag tycker att det är ett överklassord.
Jazz eller folkmusik?
Jazz! Och folkmusik! Äh, jazz är ju folkmusik.
Vad är jämställdhet?
Att tycka att det är roligt att torka ungar i häcken, att gå ner i tvättstugan och sortera sin tjejs underkläder för att det är mysigt och inte av plikt. Då kan kärleken få utrymme. Jag tror numera att jämställdhet mellan könen går först också inom politiken; kvinnorörelsen bör gå i täten för att få bort klassklyftorna.
Vännerna?
Man kommer så tätt samman i ett teaterprojekt, det är nästan som ett äktenskap. Sedan går sista ridån ner och vart tog alla vägen? De är på väg, på väg, på väg. Jag har varit dålig på att hålla sådana relationer vid liv. Jag har lagt all tid på familjen.
Bästa rådet du fått?
Att inte gå omkring och ge råd till folk. Det hade jag en benägenhet att göra. Nu avvaktar jag och försöker komma med min visdom på ett smartare sätt.
