Alla utrymmen var proppfulla med skivor. Efter några år sågade man upp golvet för att skapa mer utrymme i en källarvåning.
– Det var ett hål i väggen på 28 kvadratmeter, berättar Veronica Weberitsch om Skivhuggets första lokal, när butiken nyss hade öppnat på Masthuggstorget 1981.
Att butiken skulle bli en betydande del av Göteborgs musikliv var inte något som hon tänkte på då, eller senare under tillväxtåren på 80- och 90-talen.
– När jag var mitt inne i det hade jag inte direkt en uppfattning om att Skivhugget var så stort. Det var först efteråt som jag förstod, när folk saknade det.
Jonaz Björk började jobba på Skivhugget 1987. Han säger att Skivhugget spelade en viktig roll som prispressare på skivor i Göteborg. Lasse och konkurrenten Bengan, som hade sin butik uppe på Stigbergstorget, hade stenkoll på varandra.
– Ingen av dem kunde vara dyrare än den andre. Ibland tror jag att de sålde grejer på förlust bara för att inte vara dyrare. Det gjorde musiken väldigt tillgänglig, säger Jonaz.
Han jobbade till en början med sortering och i kassan, och under den tiden kom cd-skivorna till butiken. Men intresset för nymodigheten var till en början svalt.
– Folk sket i cd-skivorna. Det var jag som fick ta hand om dem. Ingen annan brydde sig.
Jonaz berättar också om hur arbetet såg ut när han senare gick över till att sitta på kontoret och ha hand om importen.
– På den här tiden fanns ju inte internet, jag fick kolla Billboard och sitta och ringa utländska skivdistributörer med hjälp av telefonkatalogerna på biblioteket. Sedan när kontakterna fanns faxade de listor, Lasse prickade för vad han ville ha, de andra kollade så att inget hade missats, sedan faxade jag beställningarna och så kom skivorna.
De ringde USA, Tyskland, England och Japan. Det var på Skivhugget man kunde hitta det obskyra och ovanliga.
– Folk blev väldigt impade av att vi hade udda och speciella skivor, även om vi knappt fick sålt dem.
Den avslappnade stämningen på arbetsplatsen gav utrymme för egna initiativ. Det var till exempel helt okej för personalen att spika upp en tavla med de fem bästa skivorna för tillfället.
– En tjej, som inte jobbade utan bara hängde där, gillade The Smiths och Morrissey väldigt mycket. Hon skrev egna recensioner som hon petade in i fodralen. Det dröjde innan vi fattade vem det var, säger Jonaz.
Karin Niklasson började jobba på Skivhugget 1992 och under de fem år hon blev kvar fortsatte ”Hugget” bara att växa. Våningarna blev fler, den klassiska musiken flyttade in i en egen butik runt hörnet och begagnatbutiken på Andra Långgatan öppnade. När Skivhugget sedan krympte fanns till slut bara butiken runt hörnet kvar, innan även den försvann.
– Det är mycket som har gått förlorat. Jag tänker till exempel på de taktila grejerna, att kunna hålla i skivan, texthäftet och omslaget. Jag minns att jag var irriterad på min lillebror som inte önskade sig några skivor, utan lyssnade på enstaka låtar på mp3. Jag kunde inte förstå det, säger Karin.
Veronica och Lasse Weberitsch drev butiken fram till sista december 1998, då Ralph Olsson, som jobbat i butiken sedan 1984, tog över. I mitten av 2000-talet började skivförsäljningen dala och i maj 2008 stängde Skivhugget för gott.
Nuförtiden håller Lasse och Veronica fortfarande till i begagnatbutiken Andra Långgatans skivhandel. Även där blir besökarna allt färre. Nedladdningen är ett dråpslag för alla i branschen.
– Det är tufft i dag. Men så länge det går ihop är jag nöjd. Jag gillar kundkontakten, rotandet, fyndandet. Det tar liksom aldrig slut. Det är det här jag kan, säger Veronica.
