Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Barbro Olsson har funnit en metod som gjort att hennes nackbesvär i stort sett försvunnit. Här får skelettet med det färgglada halsbandet demonstrera huvudets riktning

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Så blev Barbro av med nackbesvären

Efter en tid med långvariga nackproblem fann Barbro Olsson en metod som gjorde att hennes nackbesvär försvann. Dessutom hittade hon hem till sig själv. I dag arbetar Barbro som lärare i Alexanderteknik och sprider kunskap om kroppsmedvetenhet och balans i livet.

Grundaren till Alexandertekniken; Frederick Matthias Alexander, var skådespelare och hade från början problem med rösten. Varje gång han skulle recitera Shakespeare, så märkte han hur käkar och nacke spändes och att huvudet drogs bakåt.
– Det var just det han kom på, att det räckte att han tänkte på att recitera Shakespeare, så låste det sig och rösten blev spänd. Han blev medveten om hur tanken aktiverade rörelsen som skapade problemet. Det var så han började utveckla det här med att låta nacken vara fri och huvudet i en riktning uppåt, förklarar Barbro.

En stor anledning till att Barbro själv hittade fram till Alexandertekniken var nackproblemen hon drogs med i tonåren. Under en femårsperiod hade hon varit med om tre trafikolyckor som orsakat stora besvär med nacken.
– Begreppet whiplash fanns inte på den tiden, men jag hade en del symptom på detta, domningar, nackspärr och överhuvudtaget väldigt spänd och stel.
Född i Frändefors i Dalsland, jobbade Barbro några år som tandsköterska i Vänersborg. Sedan flyttade hon till Göteborg för att läsa psykologi. 
– Jag har alltid varit intresserad av psykologi och hade planer på att bli terapeut, men kände efter grundkursen att jag inte blev lika fångad av ämnet som jag trodde.
I stället blev det jobb som sjukgymnastbiträde på Vasa sjukhus under några år. Det var också under den perioden hon fick tips från några kollegor om Alexandertekniken.
– Det var första gången jag fick höra talas om tekniken. Man sa att det handlade om kroppsmedvetenhet och fri nacke, så jag tyckte att det lät intressant för att se om det kunde hjälpa mina nackbesvär.

Barbro anmälde sig till en två-veckors kurs. Hon berättar om den första lektionen och vilken aha-upplevelse det var.
– Redan när läraren lade händerna om nacken och guidade mitt huvud i en annan riktning, så upplevde jag direkt en väldig skillnad.  Från att nacken inte kunde vridas till att jag plötsligt kunde röra mig utan att något tog emot.
Besvären försvann inte helt, men Barbro kände att hon hade fått ett verktyg.
– Under tiden började jag förstå varför jag hade besvären, att det kanske inte bara hade med olyckan att göra utan också handlade om mina vanor och min kroppshållning, hur jag rörde mig, hur jag tog i och spände mig och kanske hade en förväntan på att få nackspärr igen om jag rörde mig si och så. När man har ont någonstans, så lägger man så mycket uppmärksamhet på det området att man blir ännu spändare, menar Barbro.
Några år senare anmälde hon sig till en tre-årig utbildning i England. Utbildningen till att bli diplomerad Alexanderlärare gick i Devon och Barbro kände direkt att hon hamnat rätt.
Efter utbildningens slut startade hon upp verksamheten hon har idag på Viloplatsen i Göteborg. 

I dag ser hon en mission i att få informera personal och chefer i Alexandertekniken. Många företag investerar i nya ergonomiska stolar, höj och sänkbara bord och gymträning. Men eftersom man inte adresserar den grundläggande orsaken till spänningar och smärta, kommer problemen oftast tillbaka i en annan form.
– Det är både smärtsamt och dyrt och svårare att bota när problemen redan har uppstått. Spänningar och smärta i nacke kommer ofta efter många timmar med nacken böjd över mobilen eller sittande framför dataskärmen.  
Barbro pratar om hållbarhet och om Alexanderteknik som något för den hållbara människan.
– Man tror att människan kommer att leva allt längre. Att många av de som föds idag kommer att bli minst 120 år. Då vill det till att vi håller. Det är ju inte kul att leva så länge om man inte klarar sig själv. I dag sitter vi stilla långa stunder, böjda över mobiltelefoner och datorer och det bryter ner vår kropp. Förr var det hårt arbete som slet ut människan. I dag är det de små monotona fingerövningarna som bryter ner oss.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.