Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Personalen kallar avdelningen "svart hål"

Jarl Åberg vände sig till slut till psykvården för att hitta tillbaka till livet. Efter femton dagar i "Sahlgrenskas svarta hål" hoppas han aldrig behöva söka hjälp igen.

Det var i våras som allt blev för tungt för Jarl Åberg. 

– Jag har aldrig mått så dåligt. Hade suicidala tankar.

Han är sommarklädd och talar lätt trots att han är en man med tungt bagage. Två hjärttransplantationer har gett honom livet, men också lastat honom med mardrömmar, dödsångest, gravt nedsatt njurfunktion och tung medicinering.

LÄS OCKSÅ: SU: "Någonstans har det brustit"

Han berättar att han numera blir deprimerad någon gång varje år och i slutet av mars hopade det sig. Njurarna hade blivit sämre och ortopeden ville göra en benoperation där risker måste vägas mot fördelar.

– Det kom så mycket på en gång. Dödsångesten väcktes.

Jarl Åberg vände sig till sin hjärttransplantationsavdelning, där han under lång tid byggt upp en god relation till många i personalen.

– De sa till mig att "Nu tar du taxi till psykakuten!"

Därifrån blev han hänvisad till en av psykavdelningarna på Sahlgrenska.
Första intrycket var gott. Han mötte en läkare som berättade att de skulle ge honom en bra vårdplanering, ta hand om honom och hjälpa honom att bli bra igen. 
Men strax infann sig en annan verklighet.

– Som en i personalen senare beskrev det: "Det är så Jalle, att vi är i Sahlgrenskas svarta hål".

Det är inga hemska övergrepp, stora vårdmissar eller brottsliga handlingar som Jarl berättar om. Det är en färglös mardröm av bristande omsorg, uppgivenhet och blottade själar.

– Här blandas narkomaner med grava alkoholister, psykotiska personer med människor som skurit sig och de som inte längre vill leva.

Under sina femton dagar på avdelningen mötte han bland annat fyra tjejer som på olika sätt hade försökt ta livet av sig.

– De satt och berättade vilka piller man kunde ta för att få olika önskade effekter och hur man på olika sätt kunde skada sig själv. Vad är det för en miljö för en person som redan mår dåligt?

Men det är inte de sjuka och deprimerade som gör platsen till "Sahlgrenskas svarta hål".

– Det var alla tecken på att ingen brydde sig.

Väggar utan färg. Morgontidningen som aldrig dök upp. Underkläder som bara fanns i vissa storlekar – vissa dagar. Avdelningens enda herrtoalett som gick sönder, där inget hände förrän Jarl insisterade och som var trasig på nytt dagen han skrevs ut.

– Det var precis som att "vi stänger nästa vecka", säger Jarl.

Han skrattar kort men blicken är allvarlig. 

– Det må vara banala ting men det kan betyda mycket när man är skör. Känslan av att det inte är någon jävel som bryr sig om oss.

Han vill inte peka ut någon särskild och han säger att en del i personalen verkligen försökte.

– De var ödmjuka och ville hjälpa. Men de övriga, de gick nog bara till jobbet – och mådde dåligt.

Jarl Åberg säger att den gamla sanningen att man måste vara frisk för att orka vara sjuk slår extra hårt mot psykiatrin, där människor ofta hamnar just för att de inte alls orkat ta vara på sig.

– Det finns utrymme att hantera de här patienterna lite hur som helst. 

Godtyckligheten är ytterligare ett exempel. Varje dag hade sina regler. 
När Jarl ville väga sig fick han veta att det endast fick ske med läkares ordination. När han ställde samma fråga nästa dag var det bara att hämta vågen. De två duscharna fick bara användas om man bad personalen om lov. Vissa dagar. Andra dagar var det fritt fram.

– Allt var godtyckligt. Man visste aldrig från pass till pass vad som gällde.

Efter femton dagar blev Jarl utskriven. Av hans första kontakt med psykvården, hans längtan efter omvårdnad och samtal för att komma till rätta med de mörka tankarna, blev intet. Ett par korta samtal med olika doktorer och två olika föreslagna medicineringar som fick avslutas på grund av kraftiga biverkningar, hjälpte föga. Han beskriver sig som tillbaka på ruta ett när han kom ut.

– Får jag problem igen kommer jag se till att aldrig bli inlagd på psyket igen. För de kan inte hjälpa mig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.