Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hagamannen - ska hans namn publiceras?

Ska en serievåldtäktsmans namn hemlighållas av hänsyn till hans familj - eller väger allmänintresset tyngre? Ska alla grova brottslingar kanske få vara anonyma?
En het debatt har uppstått sedan Expressen namngivit den misstänkte våldtäktsmannen i Umeå, känd som Hagamannen, och även publicerat hans bild.
Tilltaget ses av somliga som rent förfärligt, men det beror på vilket perspektiv man har på pressetiken. Själv förfasar jag mig inte.
Det vanligaste är att namngivning av en misstänkt grov brottsling sker i samband med att fällande dom avkunnas. Den ordningen ifrågasätts sällan.
Så gör vi oftast även på GP, men det händer förvisso att vi namnger tidigare: vid anhållande, häktning, åtal eller rättegångens början.
Allt beror på de olika fallens karaktär.
I de etiska reglerna nämns heller inget om att namn bara ska lämnas efter fällande domar. Den 15:e paragrafen är suddigare än så:
"Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges".
I nuläget har jag svårt att se ett så starkt allmänintresse. Men samtidigt - en serievåldtäktsman som i åtta år hållit en stad i skräck, han är inskriven i kriminalhistorien och bör därför namnges i något skede.
Förutsättningen är förstås att han verkligen är skyldig och i den delen kan numera DNA påverka de publicistiska besluten.
Vad jag förstår är DNA i princip avgörande för en misstänkts skuld, även om det teoretiskt alltid finns utrymme för provmisstag eller att någon planterat DNA.
DNA-utslaget förklarar därmed Hagamannen i praktiken skyldig innan tingsrättens utslag. Frågan blir då - inte bara i detta rättsfall - om journalistiken ska anpassas till den nya teknikens landvinning eller följa "gammaldags" rättsordning.
På GP har vi än så länge inte ändrat uppfattning, vi betraktar ingen som skyldig förrän dom avkunnats.
Men inte heller Expressen påstår faktiskt entydigt att mannen är skyldig. Och det vanligaste argumentet i kritiken mot tidningen handlar om att tidningen genom namngivningen inte visat hänsyn till den misstänktes stackars hustru och barn.
Men är det i så fall mer synd om familjen för att Hagamannen namngavs vid anhållandet än om hans identitet offentliggjorts först då han fällts i domstol?
Och är det mer synd om Hagamannens fru och barn än exempelvis Mihailo Mihajlovics mamma eller Naser Dzeljiljis anhöriga?
Den radikala lösningen är kanske att alla brottsdömda ska tillåtas vara ansikts- och namnlösa? Åtminstone de med familj och villa.
Nåja, det finns förstås ett annat alternativ, nämligen att, som i en del rapporteringar, ge så många uppgifter om den misstänktes personliga förhållanden att en ganska vid krets umeåbor ändå förmodligen ganska enkelt kan lista ut hans identitet.
Om denna försåtliga journalistiska inringningsmetod heter det i paragraf 16 i de etiska reglerna:
"Om inte namn anges, undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig".
Det är en uppmaning som borde uppmärksammas mer än namnpubliceringar i den pressetiska debatten.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.