Här brinner ljus för de som förlorade mot missbruket

Mitt i pandemin tänds ljus för människorna som de senaste året förlorat kampen sitt missbruk. Ari Skov-Hansen, som varit nykter och drogfri i 14 år, menar att det är svårare än någonsin för människor att få hjälp.
– Många blir inte intagna på psykiatrin, det är restriktioner på socialkontoren, och nu tar det fart igen, säger han.

ANNONS
|

Intill betongfundamenten vid Lejontrappan i Brunnsparken lyser värmeljusen upp novemberkvällen. Egentligen var det tänkt att de skulle stå placerade närmare kanalen så att ljusstrimmorna skulle speglas i det mörka vattnet. Resterna från orkanen Zeta som svept in från Atlanten gör att det får placeras där de står.

Ett 20-tal personer trotsar ösregnet. En av dem är Pontus som kommit hit för att tända ett ljus för människor som inte längre finns bland oss. Själv har han varit drogfri i två år. Hade han inte fått hjälp hade ett av ljusen kunnat brinna för honom.

Petra De Boer från kooperativet Vägen ut, har förhoppningar om att organisationerna från civilsamhället tillsammans med socialtjänsten och psykiatrin kan hitta bättre sammarbetsvägar för att nå personer som kämpar mot missbruk.
Petra De Boer från kooperativet Vägen ut, har förhoppningar om att organisationerna från civilsamhället tillsammans med socialtjänsten och psykiatrin kan hitta bättre sammarbetsvägar för att nå personer som kämpar mot missbruk. Bild: Olof Ohlsson

Manifestationen arrangeras av Recoverynätverket som samlar organisationer och föreningar som arbetar för att hjälpa människor med missbruksproblematik. Många av dem är som Pontus, personer som själva har fått hjälp och nu vill hjälpa.

ANNONS

– Jag har väl sex speciella personer jag tänker på när jag står här. Personer som inte klarade det. En del försökte, men nådde inte hela vägen, säger han.

LÄS MER:"Rättspsykiatrisk vård är den enda garantin för att få hjälp"

Pontus räddning blev ett så kallat 12-stegs program, där det första steget är att erkänna missbruket för sig själv.

– Det sorgliga är att alla inte klarar sig. De får inte den hjälpen de behöver, de hittar inte den gemenskapen som vi har. För min del var jag tvungen att kapa alla band med mina gamla kompisar, annars lurade jag bara mig själv, säger Pontus som aktivt delar med sig av sin bakgrund inom organisationen Anonyma Narkomaner.

En bit bort från honom står Katinka Randin. Hon berättar att hon befinner sig här i egenskap av både präst i Johannes kyrkan och mamma.

– Min dotter gick bort för tio år sedan i en överdos, men sedan har jag en bror som varit nykter i 15 år nu. Så länge människor lever finns det alltid hopp. Det går att förändra sig om man får hjälp och en bra gemenskap. Det är nästan det som är viktigast, att få tillit och nya vänner, säger Katinka Randin.

LÄS MER:Coronaeffekt i beroendevård: "Mer ångest"

”Kan kliva in direkt från gatan”

Petra de Boer, från kooperativet Vägen ut, menar att syftet med att tända ljusen i Brunnsparken inte bara är viktigt för att hedra människorna som inte längre finns bland oss. Lika viktigt menar hon det är att visa att det finns organisationer att vända sig till. Både för personer som lever i ett missbruk och deras anhöriga.

ANNONS

– Hjälpen att få är inte begränsad till socialtjänsten och psykiatrin. Det finns ett nätverk av människor som har gått den här vägen, och dit man kan vända sig. Det kan vara lång tid att vänta i en vecka för att komma på ett möte, många av de här organisationerna kan man kliva in i direkt från gatan, säger hon.

Ari Skov-Hansen, 56, talar av egen erfarenhet. Nästa vecka har han varit fri från droger och alkohol i 14 år efter att ha levt i missbruk i 27 år. Numera arbetar han på ett boende inom Göteborgs räddningsmissions Abilityprogram.

– Vi jobbar med de svårplacerade i staden, där socialtjänsten tömt alla tidigare resurser. Det är sista stället där de kan placeras och där de inte blir utskrivna för problemet de blir inskrivna för. Har du drogproblem blir du inte utskriven för att du tar ett återfall, det är det naturligaste som finns för en missbrukare, säger han.

LÄS MER:Så vill Stadsmissionen motverka återfall i missbruk

Ari Skov-Hansen har själv varit nykter och drogfri i 14 år. Han menar att den pågående pandemin gör civilsamhällets insatser ännu viktigare för att nå människorna som kommer att dö om de inte får hjälp.
Ari Skov-Hansen har själv varit nykter och drogfri i 14 år. Han menar att den pågående pandemin gör civilsamhällets insatser ännu viktigare för att nå människorna som kommer att dö om de inte får hjälp. Bild: Olof Ohlsson

Han menar att den rådande pandemin har gjort det ännu svårare för personer med missbruk att få hjälp.

– Många blir inte intagna på psykiatrin, det är restriktioner på socialkontoren, och nu tar det fart igen, säger han.

Fått ändra sina värderingar

Att långsiktigt bryta ett missbruk menar han kräver stöd och förebilder.

ANNONS

– När jag såg att en person hade varit drogfri i sju månader, en annan i två år, då tänkte jag: ”de var ju värst av alla”. Kunde de klara det, så tänkte jag att då måste jag också kunna göra det.

Att vinna kampen mot missbruket har krävt mycket berättar han.

– Jag har fått ändra alla värderingar jag har i livet. Jag levde på andra sidan lagen, med droger, kriminalitet, och fängelse egentligen ända sedan jag var ett barn. Jag skulle inte påstå att det efter 14 år är svårt för mig att hålla mig drogfri, men jag vet ju inte vad som händer imorgon.

Han fortsätter:

– Jag vet ju inte vad som händer när min mamma dör, förhoppningsvis klarar jag det, men sjukdomen försvinner aldrig. Men jag har mitt 12-stegsprogram i ryggen och underhåller det. Vi som själva har levt i ett missbruk kan visa att det går och vi kan känna igen oss i exakt de situationerna som de som behöver hjälp befinner sig, säger Ari Skov-Hansen.

ANNONS