Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kungälv, Kungsbacka och Floda är sedan länge erövrade, men Alingsås och Borås håller fortfarande emot.

Göteborgskan breder ut sig

Fräck, sexig och säljande – inte konstigt att göteborgskan flyttar fram positionerna. Kungälv, Kungsbacka och Floda är sedan länge erövrade, medan Alingsås och Borås fortfarande håller emot.

Häromåret kom ett par undersökningar som visade på göteborgskans popularitet. Enligt den ena var göteborgska den sexigaste dialekten, enligt den andra favoritdialekten bland dem som kontaktar kundservice.

Det finns två motsatta tendenser när det gäller göteborgskan. Å ena sidan vinner den stadigt terräng i Storgöteborg. Å andra sidan pågår här, som på de flesta håll i landet, en dialektutjämning som gör att människor generellt sett talar mindre dialekt.

Den förstnämnda trenden kallar Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet och välkänd för både radiolyssnare och GP-läsare, för dialektimperialism.

– Jag brukar säga att Onsalahalvön är ockuperat område. Både Kungsbacka och Kungälv är sedan länge intagna, liksom Floda och Lerum. I Stenungsund är det påfallande mycket göteborgska, men inte i Uddevalla. Alingsås och Borås håller fortfarande stånd, där är de ännu västgötar, säger han.

 

Lars-Gunnar Andersson tar ett exempel från sin egen släkt. En syssling i 70-årsåldern, som bor väster om Kungälv, pratar bohuslänska, medan barnen snarast låter göteborgska. Barn ärver alltså inte sina föräldrars dialekt rätt av, utan yttre faktorer som pendling och in- och utflyttning påverkar ständigt vårt sätt att tala.

– Om flera göteborgsfamiljer flyttar till Floda, och deras barn går i skolan där, är det rätt uppenbart att göteborgskan vinner över västgötskan. Men det räcker inte med en ensam göteborgare, utan det kanske krävs fem elever för att ”omvända” en klass.

Lars-Gunnar Andersson tror att det dels hänger samman med antalet, dels med att göteborgskan betraktas som lite fräckare.

Det är förstås fler som pratar samma dialekt i en större stad än i en mindre, och oftast har storstadsdialekter också högre status.

Lena Wenner är dialektforskare på Institutet för språk och folkminnen i Göteborg. Hon har visat att ungdomar på landsbygden omedvetet förbereder sig på att flytta därifrån genom att redan tidigt anpassa sin dialekt till storstadens. Vårt sätt att tala speglar alltså inte bara vem vi är, utan lika mycket vem vi vill vara och bli.

– Dessutom har vi sett att unga tjejer i högre grad än killar övertar mer storstadsdialekt eftersom de är mer flyttbenägna, säger hon.

 

Den andra språkliga trenden – dialektutjämningen – hänger framför allt samman med att bättre och snabbare kommunikationer minskar avståndet mellan människor i olika delar av landet. Skillnaderna mellan de lokala varianterna av talad svenska blir mindre, liksom skillnaderna mellan olika stadsdelar i till exempel Göteborg.

Tvärtemot vad många tror är göteborgskan en relativt ung dialekt med bara drygt hundra år på nacken. Mellan åren 1888 och 1919 fördubblades Göteborgs befolkning, från 100 000 till 200 000 invånare. Inflyttningen skedde framförallt från Bohuslän, Halland och Västergötland och i den mixen växte ett helt nytt språklandskap fram. Göteborgskan var född.

 

Attityden till dialekter pendlar fram och tillbaka. Redan i slutet av 1800-talet fanns farhågor om att de var på väg att försvinna och forskare samlade in dialektala termer från till exempel fiske och jordbruk.

Några decennier senare, i mitten av 1900-talet, dominerade däremot utjämningstrenden.

Lena Wenner berättar att man ville skydda barnen från att prata alltför bonnigt för att de då inte skulle få samma förutsättningar i livet, och att skolinspektörerna i bland annat Göteborg var måna om att eleverna skulle tala korrekt svenska och inte dialekt.

 

Lars-Gunnar Andersson berättar om en historia han hörde från en lärare som fick sin första tjänst på en skola i östra Göteborg på 1960-talet. Där använde de äldre lärarna frasen ”va, la och änna lämnar vi hemma”. Sådana ord gick alltså möjligen an i hemmet, men inte i skolan.

På 70-talet svängde pendeln tillbaka och synen på dialekter blev åter mer tolerant och tillåtande. Någon gång i mitten av 80-talet, när lokalradion i Göteborg fick kraftigt utökade sändningstider, engagerades Lars-Gunnar Andersson och hans universitetskollega Bo Ralph för att fylla ut lite sändningstid genom att tala om det göteborgska idiomet.

– Vi avhandlade den speciella grammatiken, olika dialektala ord och deras ursprung – och så var det Sonya Hedenbratt emellan, säger han.

Intresset blev stort. Tillsammans med Bo Ralph gav Lars-Gunnar Andersson ut två böcker om göteborgska, Sicket mål och Mål på hemmaplan. Som nybliven pensionär ska han nu ta sig tid att samla ihop material och utlovar vad det lider en uppföljare.

 

Sett till grammatiken – ordval, ordböjning och meningsbyggnad – närmar sig samtidens göteborgska alltmer standardsvenskan. Men en och samma person kan prata olika mycket dialekt i olika sammanhang. Till skillnad från ”kodväxling”, där talaren växlar helt mellan sin dialekt och standardsvenska, kan man beskriva situationen som ”kodglidning”:

– I Göteborg är dialekten något som man, oftast omedvetet, kan bromsa och gasa. Om det är linnedukar, kristallkronor och levande ljus blir jag mer standardsvensk och ju närmare Ullevis ståplatsläktare jag kommer, desto mer göteborgsk blir jag. Men den göteborgska satsmelodin – den kan nog ingen få ur mig ens med tortyr, säger Lars-Gunnar Andersson.

 

Just den unika satsmelodin, eller ”prosodin” som det heter på fackspråk, är förstås det som de flesta förknippar med göteborgska – och som kanske gör den så omtyckt. I stora delar av Sverige går talaren uppåt i slutet av en mening enbart om hon har något riktigt positivt att säga.

En göteborgare, däremot, avslutar i stort sett varenda mening med en pigg tonhöjning som gör att vi i andras öron låter öppna, glada och avspänt chosefria. Därför lär inte många i Göteborg känna någon större sorg över sin dialekt.

– Nej, de flesta här är stolta över att prata göteborgska. Det är inte överallt denna stolthet finns, vissa skäms till och med över sin dialekt, säger Lena Wenner.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.