Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

För och emot talspråk i skrift

Hur mycket ska talspråket få användas i tidningstexter? Inte alls, tycker de flesta. Men det finns läsare med motsatt uppfattning.

Vanligast är alltså att läsarna uttrycker irritation över att talspråkliga ord förekommer i artiklar och reportage.
Ofta tycks dessa kritiker visserligen till nöds kunna acceptera felaktigheter och egenheter i talspråket, men de kräver en helt annan kvalitet av skrivna medier.
"Vart skulle det jobbet komma ifrån? Smaka på den meningen. Första sidan i dagens GP. Även om vissa personer pratar så här så kan väl tidningen uttrycka sig på riktig svenska", skriver Håkan Larsson.
Gerd mejlar på samma tema:
"Något som stör mig är bruket av de felaktiga pluralformerna minutrar, sekundrar, kilometrar osv. Vissa människor använder detta i sitt talspråk, men man borde slippa journalister som skriver så".
Om jag vore petimäter skulle jag här kunna påpeka att kilometrar accepteras i Akademiens ordlista, men andemeningen i Gerds inlägg är viktigare än så -frågan är hur mycket talspråk vi kan använda i GP?
Något facit finns inte. Språket utvecklas hela tiden och det är omöjligt att säga vid vilken punkt något som ansetts vara fel i skriftspråket plötsligt kan accepteras. Och ibland sker övergången utan nämnvärda protester. Som när femtio blir femti, lade blir la och staden blir stan.
Och faktiskt, ibland får jag mejl från läsare som just vill ha ett mer vardagsnära språk i tidningen.
Ingemar Bengtsson i Lindome är den senaste företrädaren för denna normalt lågmälda opinion:
"I dagens GP står: "Lind svenskbäst i tuff spurt". Tendensen är att det skrivna språket distanserar sig alltmer från det talade. Svenskbäst? Vilken talande människa skulle komma på tanken att använda ett sådant ord?
Jag tycker att språket vi använder i skrift, eller vid nyhetsuppläsning, ska ligga så nära det naturliga umgängesspråket som möjligt. Ett annat exempel på dåligt mediaspråk är att adjektivisera orter geografiskt, "skånska Hörby, småländska Gnosjö". Skulle du i tal säga att "i morgon ska jag åka till skånska Hörby"?
Varför ska mediaspråket vara stelt och opersonligt? Det är väl trevligare om det ligger närmare människors eget sätt att uttrycka sig"?
För att återgå till Håkan Larssons exempel här ovan. Det blir allt vanligare att människor skriver vart när de menar var. Det är också det "fel" i tidningen som jag får mest reaktioner på.
En vinkling i just den språkfrågan kan då vara om dagens formella regel är absolut nödvändig? Hur påverkas begripligheten av en anpassning till talspråket?
Jag tittade i Språkriktighetsboken, också utgiven av Språkrådet, och fann denna kortanalys:
"Att vart används om både riktning och befintlighet hör ännu så länge talspråket till. I skrift, där det bruket är mycket ovanligt, bör den traditionella uppdelningen mellan var och vart alltjämt upprätthållas. Det bör alltså heta Vart går du? men Var är du? Utan den distinktionen tappar vi en betydelsenyans. Förlusten behöver nu inte vara särskilt allvarlig. Svenskan skulle klara att åtskillnaden mellan riktning och befintlighet försvann för frågeorden var/vart. "
Vi får nog vänja oss vid att talformer fortsätter att tränga in i skriftspråket. Begripligheten i stort påverkas sällan, priset handlar möjligen -som i fallet var/vart - om nyansförluster.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.