I går under Förintelsens minnesdag berättade Abraham Frischer sin osannolika historia.
Han växte upp i Auschwitz, det vill säga staden, inte koncentrationslägret. Han var 16 år när andra världskriget började. På den tiden låg tyska gränsen bara ett par mil bort. När nazisterna 1939 strömmade in i staden beordrades Abraham och andra unga män att riva ut sängar ur några gamla polska militäranläggningar. Att de då förberedde ett läger där hundratusentals judar, liksom de själva, skulle komma att avrättas, hade de ingen aning om.
Abraham Frischer sitter i foajén till Universitetshuset i Göteborg. Inne i aulan pågår en konsert till minne av Förintelsen; toner från Johannes Brahms "Ein deutsches Requiem" ekar ut ur salen.
Långsamt och detaljerat skildrar han åren mellan 1940 och 1945. Berättar om förflyttningarna från läger till läger och om hur han själv önskade att få dö.
- Jag bad till Gud: "förbarma mig, ta mig också. Hur länge ska vi behöva pinas?"
En minnesbild från ett av lägren, vars namn han glömt: en grupp fångar, men de såg inte ur som människor utan tulpaner, med huvuden stora som blommor, kropparna tunna som stjälkar.
- De stod där och vajade. I pannan hade de fångnumret. Det var doktor Mengele som utförde experiment på dem. Jag tänkte "var har vi hamnat?"
På samma läger tvingades Abraham Frischer rensa avlopp som slammats igen av ben och likdelar. Stanken, säger han, var vedervärdig. Men han hade inget kvar att kräkas upp och "det var som om tarmarna kom upp i halsen."
Han fördes så småningom i godsvagn till lägret Bergen-Belsen i norra Tyskland. Där hamnade han i en likhög och blev liggande i flera dygn. Tyska soldater sköt in bland kropparna. Ett skott passerade precis under ena knät.
- Jag kunde inte röra mig, jag hade lik över mig och lik under mig, och blod och avföring. Det enda som kunde fukta mina läppar var blodet som rann ner, berättar han.
Exakt hur länge det dröjde minns han inte. Men någon dag senare lyckades engelsmännen befria lägret och med verktyg liknande snöskrapor skyfflade de döda kropparna ihop.
- Då upptäckte de att jag hade liv i mig, säger Abraham Frischer. Jag minns att jag såg ett blixtrande. Jag trodde att de sköt, men de tog fotografier.
Han kunde inte förstå vad som hände. Successivt kom insikten: resan genom helvetet var över.
- Det hände den 15 april 1945, precis på min födelsedag. Jag hade varit i fem år på olika läger och trodde inte att någon kunde hjälpa mig. Hoppet var förlorat.
I juni samma år anlände han till Göteborg med fartyg och skickades till fältlasarettet i Mölndal. Tänderna var utslagna, kroppen svårt medtagen. Han matades med nappflaska. Kroppen återhämtade sig. I Sverige träffade han sin hustru och de fick tre barn. I dag har en även fyra barnbarn.
Han växte upp i Auschwitz, det vill säga staden, inte koncentrationslägret. Han var 16 år när andra världskriget började. På den tiden låg tyska gränsen bara ett par mil bort. När nazisterna 1939 strömmade in i staden beordrades Abraham och andra unga män att riva ut sängar ur några gamla polska militäranläggningar. Att de då förberedde ett läger där hundratusentals judar, liksom de själva, skulle komma att avrättas, hade de ingen aning om.
Abraham Frischer sitter i foajén till Universitetshuset i Göteborg. Inne i aulan pågår en konsert till minne av Förintelsen; toner från Johannes Brahms "Ein deutsches Requiem" ekar ut ur salen.
Långsamt och detaljerat skildrar han åren mellan 1940 och 1945. Berättar om förflyttningarna från läger till läger och om hur han själv önskade att få dö.
- Jag bad till Gud: "förbarma mig, ta mig också. Hur länge ska vi behöva pinas?"
En minnesbild från ett av lägren, vars namn han glömt: en grupp fångar, men de såg inte ur som människor utan tulpaner, med huvuden stora som blommor, kropparna tunna som stjälkar.
- De stod där och vajade. I pannan hade de fångnumret. Det var doktor Mengele som utförde experiment på dem. Jag tänkte "var har vi hamnat?"
På samma läger tvingades Abraham Frischer rensa avlopp som slammats igen av ben och likdelar. Stanken, säger han, var vedervärdig. Men han hade inget kvar att kräkas upp och "det var som om tarmarna kom upp i halsen."
Han fördes så småningom i godsvagn till lägret Bergen-Belsen i norra Tyskland. Där hamnade han i en likhög och blev liggande i flera dygn. Tyska soldater sköt in bland kropparna. Ett skott passerade precis under ena knät.
- Jag kunde inte röra mig, jag hade lik över mig och lik under mig, och blod och avföring. Det enda som kunde fukta mina läppar var blodet som rann ner, berättar han.
Exakt hur länge det dröjde minns han inte. Men någon dag senare lyckades engelsmännen befria lägret och med verktyg liknande snöskrapor skyfflade de döda kropparna ihop.
- Då upptäckte de att jag hade liv i mig, säger Abraham Frischer. Jag minns att jag såg ett blixtrande. Jag trodde att de sköt, men de tog fotografier.
Han kunde inte förstå vad som hände. Successivt kom insikten: resan genom helvetet var över.
- Det hände den 15 april 1945, precis på min födelsedag. Jag hade varit i fem år på olika läger och trodde inte att någon kunde hjälpa mig. Hoppet var förlorat.
I juni samma år anlände han till Göteborg med fartyg och skickades till fältlasarettet i Mölndal. Tänderna var utslagna, kroppen svårt medtagen. Han matades med nappflaska. Kroppen återhämtade sig. I Sverige träffade han sin hustru och de fick tre barn. I dag har en även fyra barnbarn.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.