Vad ska du göra i helgen?
– Ja du. Det blir nog några barnbarn som kommer ut till oss på Hönö. Sen beror det på vädret, men vi åker nog ut och fiskar. Jag var ute i dag (läs onsdag), vi var tre man och tog 38 makrillar, så det räcker till koket.
Vad gör man annars på Hönö?
– Det finns inte så mycket jag kan göra. Jag har varit sjuk och är numera nästan helt blind. Min fru tar hand om mig. När jag går på Ullevi för att titta på IFK:s matcher är hon med och stöttar. Klubben har också varit fantastisk. De har ordnat platser mitt på läktaren och lurar där en röst kommenterar matchen. Säger de att Hysén har bollen så vet jag vart jag ska titta. Så länge bollen är på backen går det skapligt. Är den i luften är det svårare, men jag är tacksam.
Hur började din karriär?
– Jag föddes i Olskroken men flyttade därifrån när jag var ett år. Sen bodde och spelade jag i Sävedalen. Det gick skapligt så jag blev uttagen i ungdomslandslaget och stadslaget. Blåvitt ville ha mig. Jag skrev på och ångrade mig, skrev på och ångrade mig igen
Varför det?
– Jag hade en massa kompisar kvar i Sävedalen. Det var en annan plats på 50-talet än nu. Då var alla bönder. Jag och mina kompisar brukade hänga på ett fik som hette Bergströms. När jag spelade med IFK åkte jag in till staden och sen gick det inte snabbt att ta sig tillbaka. Det var alltid helt tomt när jag kom hem. Men sen blev det IFK till slut och det har jag aldrig ångrat.
Tjänade du några pengar på fotbollen?
– Jag steg upp kvart i fem varje dag och åkte till Götaverken och jobbade. När jag slutade vid fyra åkte jag direkt och tränade. Det var värst när vi spelade match i Stockholm. Då kom vi hem med nattåget till centralen klockan sex på morgonen och så fick man åka raka vägen till jobbet. Det är klart att jag har funderat ifall vi hade varit bättre om vi haft samma förutsättningar som spelarna i dag. Men jag är inte missunnsam mot dem. Vi hade ett fantastiskt kamratskap i laget på vår tid. Sen spelade jag ju handboll i RIK på vintrarna. Det hade jag aldrig fått göra i dag.
Har du något särskilt smultronställe i Göteborg?
– Det sitter jag på. Jag kunde inte ha det bättre än på Hönö. Vi har bott här i 50 år. Det började med att vår målvakt Gunro Lindberg hyrde ett hus här en sommar. Vi var och hälsade på och han sa: "Fan, hyr här nästa år" och så blev det så. Sen köpte vi ett eget hus efter några år.
Var ni lediga mycket på somrarna?
– Det brukade vara matchuppehåll i fjorton dagar. Ett tag bodde jättemånga spelare på Hönö. Bengt "Fölet" Berndtsson, Harry Svensson, Björn Ericsson och Sven Appelgren. Vi brukade spela vad de kallade badgästfotboll mot lag från Hönö och Öckerö.
Vad tycker du om fotbollen i Göteborg i dag? Gamla Öis har ju till exempel åkt ur både Allsvenskan och Superettan.
– Det är hemskt, jag fattade inte det riktigt först. Det gick så jädra fort. Man kan inte köpa spelare om man inte har pengar. Hade jag varit med i styrelsen hade jag aldrig satt mig i den sitsen. Att leva på kredit är ett helvete. Men jag hoppas att de kommer tillbaka.
Och både Gais och Häcken ligger före Blåvitt i tabellen. Känner du ingen rivalitet med de andra klubbarna?
– Nej, du vet, man applåderade motståndarna förr. En prestation får man värdesätta vem som än gör den. Men nu har det hamnat skit i maskineriet. Särskilt Stockholmslagen har problem. Det känns som att det är lugnare i Göteborg nu. Håkan Mild gör ett jättejobb med vår klack. Sen är det ändå alltid någon jävel som skjuter en raket och så kostar det 40 000 i böter. Det är en tråkig utveckling, men i England har det vänt. Så det kanske finns hopp för Sverige också.
Finns det någon modern spelare som är lik dig i spelstilen?
– Jag har aldrig tänkt i de banorna.
Men kan du beskriva din spelstil för läsare som aldrig hann se dig spela?
– Jag var väl en figur som fick publiken att känna att vad som helst kunde hända. Jag var rolig att titta på. Men sen kunde jag spela dåligt och då var jag tråkig att se på. Det gick upp och ner.
Kan man dra några paralleller mellan din spelstil och din personlighet?
– De säger att jag är en bohem. Det är jag inte, men jag bjuder på det. Om jag valde att dribbla så berodde det ju på motståndarna också. Om någon lämnade en lucka så stack jag åt det hållet.
Hur fick du ditt smeknamn?
– Min syster brukade köra runt mig i en kärra när jag var liten. När jag skulle säga mitt eget namn tyckte hon att jag sa Bertil så roligt. Jag kunde inte, det lät mer som "Bebben". Men jag gillar det. Jag har fått bestämma själv att det ska användas så jag är nöjd.
Vad betyder Göteborg för dig?
– En kanonstad. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo någon annanstans. Här har man ju alla vänner.
Var du aldrig varit sugen att flytta? Bli proffs till exempel?
– Det var aktuellt lite grann, men jag är för môcke göteborgare. Jag skrev på ett förhandskontrakt med Torino. De hade importförbud för spelare i Italien då. Tanken var att jag skulle gå dit när förbudet hävdes, men det gjorde det inte. Två år senare var jag på väg till Genoa, men det gick lika illa. Jag har haft tur här i livet.
Var det tur att du inte blev proffs?
– Ja, det roligaste är att spela. Tänk om jag hade gått till utlandet och inte platsat. Men det är klart att jag gärna hade velat försöka.
Och VM 58 missade du också...
– Ja, där hade jag tur igen. Ha-ha. Jag spelade en uttagningsmatch i Stockholm, var jättedålig och kom inte med. Innan VM spelade jag med Göteborgsalliansen mot landslaget när Nya Ullevi invigdes. Vi var spelare från IFK, Öis och Gais. Då gick det jättebra, matchen slutade 2-2. På sätt och vis är det tråkigt, men jag har fått uppleva så mycket annat.
Ålder: 76 år
Bor: Hönö med hustrun Solveig
Familj: Har två barn, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Meriter: Blev först i IFK Göteborg att vinna SM-guld både som spelare och tränare. En bedrift som senare har upprepats av Stefan Rehn och Jonas Olsson. Titeln som spelare kom 1958. Titeln som tränare 1969. Vann även skytteligan två gånger och spelade fyra A-landskamper. Har även varit ledare i handbollsklubben Sävehof.
