Hon har ägnat över halva sitt liv åt politiken. De senaste åtta månaderna som minister. Men Anna Johansson har ännu inte bestämt sig för vad hon ska bli när hon blir stor.
Anna Johansson säger hej då till mig och sin pressekreterare, lämnar Svenska Mässans svärm av kostymer och dräkter utan att ha ätit lunch, för att stjäla det hon inte äger sedan ett halvår tillbaka. Det som inte går att köpa och det hon saknar mest: Tid.
Ingen ser att hon möts upp av maken. Morgan, mannen med samma efternamn som hon mötte som 16-åring på en fest på Tjörn.
En snabb kram – långt från proffspolitikerns fasta handslag och lyssnande nickar. Ingen märker att hon som kollar Korsvägens tabell för 6:ans spårvagn mot Kortedala är minister. Som ska hämta dottern i skolan, gå hem till villan i Gärdsås, grädda pannkakor och ut till Lärjeåns dalgång för att leta vitsippor.
Den här måndagseftermiddagen är Anna Johansson en vanlig Johansson sittande till höger i färdriktningen på vagnen mot nordost.
Varför började vi i den smygtitten? Kanske för att försöka visa bilden av det andra. Det man sällan ser i tal, på presskonferenser eller i tv. Politikern som människa. Inte som superhjälte, skurk eller någon långt borta bakom en mur av Säpovakter.
Politikern som kvinna, mamma – eller i Anna Johanssons fall – som dotter, är en journalistisk vinkel hon inte bara är skittrött på. Den gör henne förbannad:
– ’Hon går i pappas fotspår’ måste vara den mest satta rubriken på mig, säger Anna Johansson, som tidigare utgick från att ’alla vet vem hon är, men inte vem hon är’.
Hon kan medielogiken, förstår så klart att vi journalister frågar. Att Göran Johansson, ”Göteborgs starke man”, inte går att kliva förbi, inte i ett personporträtt, men det är som en felläkt sårskorpa som hela tiden pillas upp. Eftersom hon sannolikt inte skulle förknippats så hårt med sin pappa om hon vore man.
– Det finns ett anslag i det där – det handlar inte om att jag är en märkvärdig person – utan en underton av att jag skulle vara politiskt drillad och dresserad från barnsben. Dels var det inte så. Dels är det ett fenomen som drabbar kvinnor. Thomas Bodström förknippades inte för alltid med Lennart Bodström. Men Anne Wibble fick ständigt frågor om Bertil Ohlin. Det är nedvärderande, man hänger upp kvinnans funktion och prestation i relation till någon annan, i mitt fall att vara någons dotter. Det är inte så att jag inte vill förknippas med pappa, men det jag gör ska räknas för sig självt.
Anna Johansson är inte känd för att vara personligt öppenhjärtig. Tvärtom. ”Svår att plåta – och svår att få grepp om” är kollegers kommentarer. Jag möter en kvinna som är väldigt mån om att bli förstådd.
Vi sitter i konferensrummet Ellös i Folkets Hus på Järntorget. Vattenkaraffer har ersatt mineralvattenflaskor och rummet luktar av syrebrist från för långa möten. I korridoren drar en konferensvärd en rullvagn med termosar och plastade delicatobollar. Pressekreteraren sitter med i för nya skor som ger skoskav, sköter effektivt ministerns mejl och Instagram- och Facebookkonton medan intervjun pågår.
Utanför har vi passerat lokalen som nu är en pantbank. Där låg Träffpunkten Järnet förut – en mötesplats och eu-projekt för arbetslösa. Där hade Anna Johansson sitt första fasta jobb. Järntorget är klassisk S-mark men för Anna Johansson är platsen något mer: en kladdkaka av politiskt och privat liv.
– SSU, Folkets Hus, Trappan, Träffpunkten, partidistriktet – här har många av mina livstrådar knutits.
Det är söndag eftermiddag. Anna Johansson borde vara trött men säger att hon inte är det. Ska bara sms:a maken så att han vet var hon är.
Hon är en och en halv timme försenad till intervjun, hela helgen har ägnats åt Socialdemokraternas distriktsårskongress i huset och en skoldebatt drog ut på tiden. Alla deltagare har gått.
Anna Johansson har nyss blivit omvald att leda partidistriktet i två år till. Hade arbetat en dryg tredjedel av sitt liv i den högre kommunpolitiken innan hon tog klivet upp till riksnivå.
Kan du fortfarande bli rörd eller stolt av att bli vald – eller blir man blasé efter så många förtroendeuppdrag?
– Det är som att föda barn. Det är obegripligt stort första gången. Andra gången är det fortfarande stort men man har gjort det förut. Det sker aldrig med en axelryckning men det finns saker som man bara kan uppleva en första-gång, säger Anna Johansson och börjar skratta åt sin egen liknelse med barnafödande, var den verkligen bra eller begriplig?
Vilket förtroende var din första-gång?
– Elevrådet kanske? Det jag minns som starkast var att bli vald till ordförande för SSU-klubben i Angered i början av 90-talet.
Förklara känslan för oss som alltid tittar ner i bordet när någon ska väljas.
– ’Herregud, de är inte kloka som väljer mig’. En blandning av stolthet och stora förväntningar. Andras agenda för uppdraget och min egen – att jag ska sätta min prägel. Och en ego-boost mitt i stundens allvar av att bli vald.
Hur klarar man ”herregud, de är inte kloka”? Allas förväntningar?
– Jag har alltid hittat tröst i att jag måste lita på andras omdöme. Har de valt fel person så faller det tillbaka på dem. Ibland ser andra människor andra saker i en än vad man ser själv, man måste våga lita på det. Att man klarar det man blivit ålagd. Och man är aldrig ensam, även om det ser ut så utåt. Särskilt som minister. Det är jag och resultatet som syns, men det är ett enormt lagarbete bakom.
Det var på restaurang Trappan ovanpå Folkteatern hon satt septemberkvällen 2006 när förra regeringsskiftet ägde rum, när Alliansen vann riksdagsvalet.
Hon satt i samma lokal i höstas. Två helt olika kvällar, förlust och vinst på riksplanet. Som politiker gäller det att klara av kasten.
– Jag tänkte på det där med att förlora när Reinfeldt höll sitt tal på valnatten. Att han skulle avgå. Det är något stort med hur vi bär förluster – man gråter, man är besviken och orolig – men det är inget snack om annat än att man accepterar valresultatet. Vi har enorm respekt för demokratiska spelregler, oavsett parti. Det är något väldigt vackert med det. Men natten var svår. Först glädje över att Löfven skulle bli statsminister, sedan sorg över hur många mandat SD skulle få.
Förra våren bestämde sig Anna Johansson för att kandidera till riksdagen. Hon hade fått frågan tidigare men nu sa hon ja. Två utflugna söner. En hemmavarande tonårsgrabb och en dotter som börjat skolan.
Hon stod överst på Göteborgslistan och hade därmed redan fattat beslutet om veckopendling och schemalagt familjeliv.
Anna Johansson har aldrig bett om något uppdrag. Heller aldrig ångrat något hon sagt ja till. Fyra dagar satt hon i riksdagen innan hon sa ja till ministerjobbet.
Många blev förvånade. Hon var känd i Göteborg men inte i Stockholm. Göteborgaren skulle inte bara få tågtrafiken, Förbifart Stockholm och Brommafrågan – utan också Västlänken, med den infekterade frågan om trängselskatt, i knät.
Anna Johansson kommer att minnas hösten 2014 som den mest omvälvande i livet. Valet. Ministerposten. Det låsta parlamentariska läget med SD och regeringens nedröstade budget. Och så pappas död, bara veckor efter ministerutnämningen. Till media hann han säga att han var stolt över sin dotter.
– Det var som att bli inkastad i en torktumlare och utkastad på en annan planet.
I riksdagskorridorerna hade det som vanligt surrats inför statsrådsutnämningarna. Journalisterna spekulerade, Anna Johansson sas vara på gång eftersom hon fångats på bild pratandes med partisekreterare Carin Jämtin. Men då hade hon redan fått samtalet från Stefan Löfven.
Hur gick det till?
Anna Johansson skakar på huvudet medan jag tänker att det där är en scen som många politiker måste rullat upp inuti många gånger. Och att när det verkligen händer så blir det inte som man trott.
Hon berättar om en fredagseftermiddag i Göteborg. Familjen på väg till badhuset. Anna Johansson har tränat och går runt i träningskläder. Men först upphämtning av en nyköpt bil.
– Första gången ever som vi köpt en helt ny bil. Vi står i bilhallen och när bilen täcks av ringer mobilen. Morgan står och pratar däckkvalitet med säljaren och jag går undan. Stefan var rakt på: ’Jag vill ha dig i min regering’. Jag svarade ’Har du tänkt igenom det här?’ och det är klart att han hade. Jag lovade att ge honom svar dagen därpå.
De åker därifrån, hon märkligt frånvarande. Svänger av, eftersom maken har förstått att det där inte var ett vanligt samtal. Hon berättar vem som nyss ringt.
Anna Johansson ringer sedan ett enda samtal. Till sina föräldrar.
Mamma Elisabeth säger: ”oj, oj, oj”.
Pappa Göran säger: ”ja, det var la bra, klart du klarar det”.
Sedan åker familjen Johansson och badar. På kvällen är Anna Johansson på tjejfest där alla sitter och spekulerar om ministerposterna och hon tvingas spela ovetande.
Att tacka nej var inget verkligt alternativ.
– Jag hade en diffus bild av att vara statsråd, trots alla år i politiken. Men jag kan inte sitta som 65-åring och veta att jag tackade nej! Det är som att bli uttagen till landslaget, med möjlighet att påverka på en annan nivå, påverka Sveriges utveckling.
Om det fanns göteborgare som hoppades att en urgöteborgsk minister skulle börja vobbla i frågor om trängselskatt och uppgrävd Västlänkenstad, så trodde de fel.
– Jag har länge varit en förespråkare för Västsvenska paketet och Västlänken, säger Anna Johansson och ger sig in en lång tråd om hur tröskad och processad frågan varit.
Att vi redan glömt bort åren med inversions-varningar över Göteborg. Att det i dag framstår som om att någon satt med en hatt och tänkte: ”hallå, vi bygger en tunnel”, men så var det inte menar Anna Johansson. Hon tycker att debatten i Göteborg blivit märklig: när alla andra vill ha pengar till infrastruktur så blir diskussionen här tvärtom.
– I efterhand kan jag säga att vi inte hann förankra besluten. Det blev en förutsättning för att frågan fick sådan sprängkraft, det upplevdes som kuppartat, säger Anna Johansson och pratar om hur intressant och svårt det är som politiker att förankra processer, särskilt infrastrukturbeslut som kan kännas väldigt abstrakta.
Infrastruktur låter ju fnösktorrt. Varför väcker till exempel trängselskatten så enormt starka känslor?
– Därför att det känns som om någon annan tafsar på mitt självbestämmande. Hur jag ska köra min bil. Förmyndarsamhälle-känslan. Det blir inte en sakdiskussion utan en känslodiskussion och den är svår att bemöta med fakta.
Hon visste ju. Men försökte hålla det ifrån sig. Det man gör när en anhörig långsamt blir allt sämre. Göran Johansson hade varit sjuk en längre tid – vilken sjukdom han drabbats av har familjen valt att hålla för sig själva.
– Insikten kom någon gång i oktober, att det här kommer fan inte att lösa sig. Jag skulle ha min första interpellationsdebatt och hade vakat i en vecka. Åkte upp till Stockholm och var i riksdagen på tisdagen. På onsdagen ringde mamma och jag åkte ner. Och på torsdagen dog pappa. Det var veckor som var helt omöjliga. Men det man måste göra, det gör man.
Läs den sista meningen en gång till. Är den en ledtråd till Anna Johanssons yrkesliv? En kvinna som hoppade av gymnasiet, flyttade hemifrån som 17-åring och fick barn som 18-åring. Arbetslös, komvuxstudier och engagemang i SSU. Det är lätt att göra henne till huvudperson i en politisk prinsess-saga, men intressantare är att prata om var hennes självständighet kommer ifrån. I sagan blir hon ”pappas flicka” men verkligheten är inte så enkelbottnad.
– Jag är så klart präglad av båda mina föräldrar, på gott och på ont. Mamma var min vardagsförälder, hon har lärt mig allt jag kan. Mamma är självständig med stor integritet. Hon vet sitt värde och jag tror att människor har antagit att hon stått i skuggan av pappa, men hon har aldrig stått i skuggan av någon annan. Pappa var inte den som uttryckte stora känslor, som beröm eller stolthet, i ord. Det gjorde mamma.
Anna Johansson kände sig vuxen som 14-åring och flyttade hemifrån vid 17. Fick dispens att som minderårig skriva på hyreskontraktet på tvåan i Kortedala ihop med Morgan Johansson, snickaren från Tjörn som var fyra år äldre. Fick barn ett år senare och fick höra av omgivningen att hon fattade helt fel beslut. Gick med i SSU för att kanalisera sitt politiska intresse – men också för att som ung mamma komma ut.
– Jag var varken hunsad eller hårt hållen i mitt föräldrahem, jag ville bara bestämma själv, ha mitt eget liv. Pappa och jag hade tuffa konflikter när jag var tonåring. Jag tyckte ju att jag var vuxen när jag var 17 år. Det tyckte inte han. I dag ger jag honom rätt, säger Anna Johansson och skrattar.
Nordost har alltid varit Anna Johanssons hemma. Farmor kom från Agnesberg, där hennes pappa var bruksarbetare. Mamma uppväxt i Kortedala och Gamlestaden, pappa i Gärdsås och sedan för evigt förknippad med Kortedala.
Flytten för den unga barnfamiljen gick till Kosmosgatan i Bergsjön. Och sedan till nuvarande huset i Gärdsås, ett villaområde i stadsdelens utkant.
Ingen självklar flytt för Anna Johansson, dels innebar den steget från hyresrätt till hus, dels hade en del av hjärtat rotats på Kosmosgatan.
– Jag tyckte att Morgan hade mist förståndet, varför skulle vi lämna lägenheten för ett hus i dåligt skick? På Kosmosgatan fanns en stark social gemenskap, ibland hade vi två barn på middag, ibland fem. Sammanhållning och gårdsfester. Lämna allt detta? Jag var ju uppväxt i lägenhet men det var inte Morgan.
Hon studsar till när jag säger att flytten också var en klassresa. Säger att så enkelt är det inte.
Vilken klass tillhör du i dag?
– Jag är en kombo av olika: snävt privatekonomiskt tillhör jag övre medelklass. Min egen identifikation är bildad arbetarklass. Klass beror på så mycket mer än inkomst: Hur lever jag mitt liv? Vilka tv-program ser jag på? Det handlar om vilken makt jag har över mitt eget liv.
Att sakna formell utbildning är inget hon saknat i sak – ”jag är ju inte obildbar”. Men mejl med meningar som ”du din dumme jävel som inte ens gått på högskolan” gör ont.
– Att vara politiker är inte att vara ämnesexpert. Jag ska kunna mina områden, men inte kunna svara på varje detaljfråga. Jag ska förverkliga folkviljan, representera medborgarna. Det finns en övertro på sambandet mellan, eller en sammanblandning av, att vara utbildad och att vara klok.
Hon har inte bestämt sig för vad hon ska bli när hon blir stor. Jo, hon säger så. Och menar att hon gärna skulle haft en trygg yrkesidentitet att falla tillbaka på om hon lämnar politiken.
– Om jag kommer till en punkt när jag inte har förtroendet kvar. Då ska jag lämna.
Ord, bild och text har alltid intresserat henne. Informatör eller kommunikatör är yrken hon nämner.
Anna Johansson tar en ”teknisk paus”. Toalettbesök. Vi går ut för att fota henne under körsbärsträden på Järntorget och pratar om skjutningarna i Göteborg och blir nästan påkörda på övergångsstället över Allén.
Det är som att ministern för ett ögonblick lämnar kroppen, hon med väl övervägda svar och en tydlig blick. I stället står en upprörd SSU-morsa från nordost, med segregation som sin viktigaste fråga, framför mig. Ögonen glöder:
– Jag blir förtvivlad. Dessa killar – både förövare och offer – får sina liv förödda. Inte länge sedan de var småpojkar med helt andra drömmar. Döden är oåterkallelig, jag kan bara ana det fasansfulla att som förälder få veta att ditt barn har blivit skjutet.
Hon är trött på att debatten blir så svart-vit.
– För vissa är allt samhällets fel. Men det finns alltid ett personligt ansvar. Och ja, det ska finnas resurser för repressiva åtgärder, för polisen och tullen. Men samtidigt är det inte så enkelt. Det finns ett klassperspektiv här, det är sällan det handlar om ungdomar från trygga hem med materiella tillgångar. Vi måste jobba på båda fronter. Och komma ihåg att de flesta som växer upp i socialt fattiga familjer inte blir yrkeskriminella! De som inte syns är de som jobbar på, som går ut skolan med bra betyg, som spelar fotboll och blir tränare. Men även de blir definierade som skit och det är bedrövligt, säger Anna Johansson som menar att det ytterst handlar om värdighet.
– Vad gör det med barn som hela tiden speglas i bilden av att inte ha möjligheter, inte få jobb?
Att säga att samhället inget gör är också helt fel, menar Anna Johansson.
– Vi gör massor, kanske inte tillräckligt men samhället lyckas med väldigt mycket. Och tänk om samhället inte gjort något? Att kriminella gäng, som själva lever bedrövliga liv, tar sig rätten att begränsa andra människors liv är för jävligt på ren svenska.
Nästa morgon är ministerrollen svalare. Anna Johansson inledningstalar på konferensen Swedish Maritime Day på Svenska Mässan. Power point och lugn röst, stadig blick ut i publikhavet. Efter en paneldebatt följer ett par snabba intervjuer med journalister och sedan till Näringsdepartementets monter för att prata med mässdeltagarna.
Hon lyssnar, nickar, tar emot visitkort. Mobiltelefonernas bildrullar fylls av ministerbilder, hon är den självklara medelpunkten i havet av strukna skjortor och blusar. Pressekreteraren har fått låna skoskavsplåster av sin närmaste chef.
Arbetsschemat veckorna framåt är inbokat på minuten. Lufthålen, dolda fickor av eget syre, måste hon skapa själv. Hon är inte ”påläggskalven” eller ”den unga sossetjejen som går i pappas fotspår”.
Anna Johansson lämnar Svenska Mässan och tar 6:an mot Kortedala.
[ mer om ... ]
Namn: Anna Frida Wiktoria Johansson.
Yrke: Infrastrukturminister (S). Ordförande för Göteborgs arbetarekommun sedan 2007.
Bor: Hus i Gärdsås. Övernattningslägenhet i Stockholm.
Ålder: Fyllde 44 år den 29 maj.
Familj: Maken Morgan Johansson, fyra barn mellan 8 och 26 år (två utflyttade), brodern Erik och mamma Elisabeth. Dotter till Göran Johansson, som avled 23 oktober 2014.
Bakgrund: Ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige 1998–2014. Ordförande i SDN Bergsjön 2003–2009. Biträdande kommunalråd med ansvar för förskola/skola 2009–2014. En mängd styrelseuppdrag, bland annat i Chalmers och Bostadsbolaget.
Aktuell: Deltar just nu i Socialdemokraternas partikongress i Västerås.
TRE RÖSTER OM ANNA
Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson, vän:
”Vi möttes första gången i valrörelsen 1991. Jag var SSU-ordförande i Göteborg och vi två skulle knacka dörr ihop. En ung, ljus tjej. Som var mamma, shit vad imponerande. Hon var så seriös – SSU-tiden kan ju vara klapp och klang, men hon var genuint politiskt driven. Anna kan man ringa när allt har skitit sig, personligt eller politiskt. Då tar hon ett mentalt kliv utåt och ser lösningar. Politiskt är hon aldrig insmickrande. Om det finns en feg utväg så går hon den andra vägen, säger som det är. Hon viker aldrig ner sig. Det är bra för politiken men det gör att hon offentligt kan framstå som kantig ibland”
Anders Nilsson, fd kollega på LO och i kommunledningen:
”Anna är orädd och skarp med stor viljestyrka. När vi arbetade tillsammans på LO brukade jag tänka att jag var glad att vi var på samma sida. Men hon är helt i avsaknad av den där teflonytan som man ser hos en del framgångsrika politiker. Många plikter följer av hennes uppdrag och det fixar hon, men egentligen är hon ingen partimänniska. Hon tycker att ’alla ska med’ som en rättvisefråga, men slipper gärna själv strömhopp i grupp.”
Helen Engholm, stadssekreterare (V):
”Vi satt i idrotts- och föreningsnämnden ihop under flera år och var ofta oense. Men vi hade väldigt roligt ihop i den politiska striden mellan mig som vänsterpartist och Anna som socialdemokrat. Jag drabbades av en svår sorg när min dotter gick bort. Anna slöt upp som en mur mellan mig och omgivningen och vi kom varandra väldigt nära. Hon är en människa med en omedelbar förståelse för sina medmänniskor och tvekar inte när hon vet vad hon ska göra.”
(TD22_Anna_Johansson_MELLAN_RUM.jpg)
MELLAN RUM. Morgondagens schema och resor uppdateras. ”Anna klarar det mesta själv. Det är enkelt att vara hennes pressekreterare, hon är duktig på att gilla läget. Som när henne resväska försvann i Indien och hon fick gå i samma kläder”, säger pressekreteraren Elin Tibell.
(TD22_Anna_Johansson_KLIV_UPPÅT.jpg)
KLIV UPPÅT. På restaurang Trappan i Folkets Hus har Anna Johansson suttit igenom otaliga valvakor, upplevt vinster och förluster, skrattat och gråtit. Höstens valvaka var den märkligaste hittills.
(TD22_Anna_Johansson_FÖRE.jpg)
FÖRE. Några minuter kvar innan Anna Johansson ska inledningstala på mässan. Fokus och starkt kaffe.
(TD22_Anna_Johansson_EFTER.jpg)
EFTER. Minister-på-bild, selfies och en viss avslappning i stimmet på mässgolvet.
(TD22_Anna_Johansson_OFFICIELL.jpg)
OFFICIELL. Anna Johansson har ägnat en tredjedel av sitt liv åt den högre kommunpolitiken. Hon håller hårda gränser mellan sitt privatliv och yrkesliv – men tycker om möjligheten att själv kunna visa valda delar av sitt liv på sociala medier, att styra flödet själv.
ANNA OM ...
... ilska:
”Jag kan bli skitarg. Till exempel om jag läser en artikel som är dumt formulerad eller en nyhet om någon som råkat illa ut. Ilska är en stark drivkraft. Den dagen jag inte blir arg längre, då är det dags att lägga av. Jag skäller sällan ut någon, men kan vara så arg att jag får bita ihop. Jag har inget bra pokerfejs, jag är tydlig i mimik och kroppsspråk, på gott och ont.”
... stolthet:
”Mycket politik som utförts, men nöjd är jag aldrig. Stolt över introduktionsskolan vi sjösatte i Bergsjön, och fritidsgården. Stolt över mina barn. Och jag är stolt över att vara göteborgare – men det kan jag ju inte ta åt mig äran av, det är ju inget jag valt.”
... att ångra:
”Jag kan gräma mig över småsaker, som att jag sagt något dumt eller inte köpte den där snygga tröjan. Men jag ältar inte livets viktiga saker, det tjänar ingenting till.”
... helgerna:
”Mina helger är mer heliga nu än tidigare. Jag gör så lite som möjligt, att bara få vara hemma är skönt. Under många andra uppdrag har jag kunnat ta en dag och jobba hemifrån, det går inte nu, den typen av dagar får jag inte till. Min man sköter all vanlig markservice och på helgen kan det vara den där garderoben som ska upp – och trädgården, som man kan kalla en frodig vildmark om man är positiv.”
... Hålanda:
”Mina andra rötter. Lantstället där jag har tillbringat alla mina somrar och jular fram tills förra året, när pappa dog. En väldigt viktig plats även för mina barn. Farfar och pappa byggde huset.”
... fredagen den 20 mars 1987 i Klåva:
”Vi var ett gäng tjejer som hängde ihop på högstadiet. Det var nog bara i några år – men då kändes det som hela livet. Vi gjorde inte så mycket, det var egentligen ganska torftigt, men vi hängde ihop och hade kul. En tjejs familj hade ett sommarställe på Tjörn. Dit skulle det komma äldre killar, med bilar och mc, så spännande. Jag var inte ens 16 år när jag träffade Morgan.”
... att gifta sig två gånger med samme man (gift 1996, skild 2003 och omgift 2005):
”Vi bodde isär men släppte aldrig taget om varandra. Pratade varje dag och turades om att bo i övernattningslägenheten vi hade så att barnen kunde bo kvar i huset. Någonstans kom vi fram till att vi inte kunde göra oss av med varandra.”
(TD22_Anna_Johansson_TIDSHÅL.jpg)
TIDSHÅL. Morgontåget mot Stockholm. Först lite jobb och sedan en kort sovstund innan mejlboxen fylls på.
