Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingrid Olsson, född 1918, är inte typen som anser att det hon varit med om är något att skriva i tidningen. Inget är särskilt märkvärdigt, tycker hon.

75 år med GP varje morgon

Vi trodde att vi skulle träffa en gammal dam som haft GP i 75 år. Men Ingrid Olsson förvandlade intervjun till en inblick i ett stycke svensk friidrottshistoria.

Jodå, Göteborgs-Posten har dumpit ner på hallmattan hemma hos Ingrid Olsson varje morgon i 75 år.

– Man måste ha en dagstidning, det är nödvändigt, säger hon och sedan blir det lite tyst en stund. Den ärvda klockan tickar på väggen, ovanför Ingrid i soffan.

På soffbordet ligger, förutom GP, en bok från den lokala bokhandelns läsecirkel. I bokhyllan står fler romaner av bland annat Sara Lidman och Torgny Lindgren. Författare som skriver jordnära berättelser om vanliga människor, det uppskattar Ingrid.

– Jag läser mycket. Det måste jag, jag har ju inte så mycket annat att göra om dagarna.

Fast hon gör en hel del, visar det sig. Hon har till exempel bakat de goda kakorna hon bjuder på, målat de blåa blommorna på porslinsfatet, broderat duken, och vävt flamskvävnaderna på väggen.

Ingrid Olsson, född 1918, är inte typen som anser att det hon varit med om är något att skriva i tidningen. Inget är särskilt märkvärdigt, tycker hon, och egentligen är hela den här artikeln alldeles onödig, för vem vill läsa om henne?

I nästa stund släpper hon helt anspråkslöst en bomb:

– 1938 var jag ju med i det svenska laget på det allra första Europamästerskapet för damer, i Wien i Österrike. Vi kom inte någonstans med resultatet, men vi var ju med iallafall.

– Vad jag minns bäst från det? Att jag hade en massa övertramp.

Ingrid Hansson, som hon hette då, tog mängder av SM-medaljer under några år på 1930-talet. Hon blev svensk mästarinna i höjdhopp 1937 och i längdhopp 1938, eller om det var tvärtom.

– Jag minns inte riktigt vilket som var vilket. Men 1936, 1937 och 1938, det var mina bästa år inom idrotten.

Så här skrev Torsten Tegnér i Idrottsbladet, när det begav sig: ”Den som, efter att ha betraktat ovanstående bild av Falkenbergsflickan Ingrid Hanssons rekordhopp, kan ifrågasätta damidrottens berättigande, måste vara skapt som en nors. Det är stil över detta 5,39 meter långa hopp. Det är perfekt i sina minsta detaljer. Det är med ett ord sagt som en lovsång till den fria idrotten.”

Det var inte så vanligt med idrott för kvinnor på den tiden. Träningen såg också annorlunda ut.

– Vi var tre flickor som höll ihop och tränade på kvällstid, några gånger i veckan. Någon tränare hade vi inte, vi gjorde allt själva och lärde oss så gott det gick.

Ingrid föddes i Vessigebro i Halland. Familjen flyttade till Vinberg där hennes pappa var stins.

– Jag fick väldigt bra kondition för jag cyklade varje dag mellan Vinberg och Falkenberg där jag gick i skolan. Vi flyttade inte till Falkenberg förrän jag gick i trean.

Idrottskarriären började så smått på ett gymnastikläger i Tylösand, där det upptäcktes att tolvåriga Ingrid hade talang för löpning och hopp. När hon började på läroverket i Falkenberg, som hade en mycket idrottsintresserad rektor, satte idrottandet igång på allvar för Ingrid. Hon fick åka med på skolungdomens tävlingar på Stadion i Stockholm, och hon tävlade även på Slottsskogsvallen.

Efter realexamen fortsatte Ingrid att träna och tävla för Falkenbergs idrottsklubb. De båda svenska rekorden och tillika SM-guld i längd- och höjdhopp blev resultatet.

1936 förärades hon det allra första HP-guldet, tidningen Hallandspostens guldmedalj, för sitt svenska rekord i längd.

Ingrids längdrekord löd 5,39, höjdrekordet 1,56.

– Det kan man knappast säga nuförtiden, det är ju ingenting idag. Det var en annan tid, men det var bra då. I höjd var det ju en helt annan teknik också. Jag saxade över. Floppen var inte uppfunnen.

Parallellt med idrottandet arbetade hon på husdjursavdelningen på Hallands läns hushållningssällskap.

– Jag var sekreterare åt jordbrukskonsulenten. Vi hade koll på alla tjurar och kossor och skrev upp stamtavlor och förde stamböcker.

1941 gifte sig Ingrid med Göte Olsson. De flyttade till Lysekil, och började prenumerera på GP, möjligen mest för att Öis-aren Göte skulle kunna fortsätta att ha koll på sitt favoritlag.

Men tidningsläsningen bestod, och blev en tradition som hängde med både till Alingsås, där barnen växte upp, och nu de senaste åren till Lidköping, dit hon flyttat för att komma närmare döttrarna.

Ingrid läser fortfarande GP varje dag.

– Jag läser det mesta, idrottssidorna och Världens Gång. Politiksidorna skummar jag kanske bara. Och alla dessa kåsörer som har varit genom åren, Pia, Blyger och INK... man tyckte liksom man lärde känna dem.

På Harry Hjörnes tid var läsningen extra rolig. Hans kåseri Små små ord av kärlek var uppskattad läsning hemma hos familjen Olsson.

– Han skrev ju mycket om sina barn och om sin hund Truls. När barnen var små så skaffade vi en liten hund, och den döpte vi till Truls. Det roliga var att vår hund var ju en tik. Men hon fick heta Truls ändå.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.