Det var entorsdagsmorgon i mars 1992 som katastrofen utspelades sig. På Wavrinskys plats i Guldheden hadesjuans spårvagn blivit stående efter att en lastbil rivit ned en kontaktledning.
För att få fordonet i trafik beordrade en trafikledare att bromsarna skulle lossas mekaniskt. Tanken var att vagnarna skulle kunna rulla lugnt ner mot Chalmers där strömmen var igång och bromsarna återaktiveras.
Men när vagnarna fått fart visade det sig att de inte kunde bromsas. Det 54 ton tunga ekipaget skenade allt snabbare ner för Aschebergsgatan.
Föraren ombord kunde inte göra något för att förhindra katastrofen.Framför försökte en polisbil med tjutande sirener varna så gott den kunde.
I närmare 100 kilometer i timmen spårade vagnarna ur på Vasaplatsen. Innan de tog stopp mot en husvägg hade de kraschat igenomhållplatskuren på Vasaplatsen och krossat flera bilar. 13 människor dödades och 23 skadades allvarligt.
I det rättsliga efterspelet åtalades trafikledaren och olika representanter för Göteborgs Spårvägar. Trafikledaren var den ende som dömdes. Rubriceringen varvållande till annans död, vållande till kroppsskada och allmänfarlig vårdslöshet. Påföljden blevvillkorlig fängelsedom. Eftersom han inte varit medveten om den risk som uppstod ansågs hans brott inte vara grova.
Domen fick hård kritik från de anhöriga till olycksoffren.
Efter olyckan konstruerades bromssystemet om så att bromsarna endast kunde kopplas ur med specialverktyg. Numera är endast vissa reparatörer behöriga att genomföra urkopplingen.
