Kal och Ada är radarparet nummer ett i alla Göteborgshistorier, emellanåt kompletterade av Beda och Osborn. Kal och Adas eventuella förlagor i verkligheten har varit föremål för många godmodiga debatter. En populär teori gör gällande att verklighetens ursprungs-Kal hette Karl Alfred Olsson och var född i Lundby 1895. Karl Alfred Olssons kompis Gustav Lindström hade en snygg syster som hette Ada Konstantia. Karl Alfred och Ada Konstantia gifte sig och fick två pojkar. På fritiden spelade Karl Olsson revy på Kvillebäckens stjärna. Där gjorde han en klurig sanningssägare i ett slags monologer. Han spelade alltså – kan man se med historiens facit – Kal.
Detta är åtminstone den hisingskt lokalpatriotiska teorin om Kal och Ada. Det finns fler och man bör nog ta dem allihop med en nypa salt.
Det man vet säkert är att Kal och Ada som ett slags sagofigurer tidigt blev fundament i Göteborgshumorn. När Lasse Dahlquist – som gjorde mycket för att etablera figurerna – slog igenom för rikspubliken på 1930-talet verkar de ha varit självklara.
Men så här styltigt och faktamässigt kan man ju inte hålla på och berätta om Kal och Ada. Vi tar en historia istället:
En fin herre spatserar längs kajen och tittar på det mesta genom sin monokel. Kal stegar fram och frågar:– Vad ser han genom den grejen? Den fine mannen rättar till monokeln och tittar överlägset på Kal och säger: – Just nu ser jag en buse framför mig. Kal blixtsnabbt tillbaka: – Åh fan, är det spegelglas?
Läs även: Plats 7 - Med patent på ordet "Ha d gôtt”
Nej, Kal gillar inte dem som gör sig finare än andra. Han och vännen Osborn tjötar ofta emot, kommer med svar på tal till översittare och skojar med alla som inte kommer från stan. Allra mest med ståkhålmarna såklart.
Men Ada då? Jo, hon är ett rejält fruntimmer som inte drar sig för att slänga käft med Kal. Hon löser ofta korsord eller är ute på Liseberg och dansar med vännen Beda. (I vissa historier är förresten Beda och Osborn fästfolk, men de verkliga kännarna av Göteborgsvitsen brukar betrakta dessa vitsar som degenererade: Beda är en kvinna som är fri från alla band.)
I den här vitsen visar Ada Kal var skåpet ska stå:
Kal har glömt bort Adas födelsedag och får sina fiskar varma. De korsar Gustav Adolfs torg och Ada pekar upp mot statyn:– Han där var minsann en karl att komma ihåg saker, han.– Va vet du om de?– De e mer än 300 år sen han dog och dom firar hans minne än!
Ja, ni hör. Ordvitseri och Göteborgshumor på hög nivå. Eller låg, beroende på vem som bedömer saken.
Numera är det sällan man ser någon resa sig upp och dra en rolig historia på en fest där stämningen behöver höjas. Det är otroligt ute med roliga historier. Och vitsar är i det närmaste stendött. Konstigt egentligen, för de är ju så behändiga, mer lättburna än den allra tunnaste Ipad.
Trots att allt färre drar historier om Kal och Ada i dag har de en särskild plats i alla Göteborgshjärtan. Så pass att de har en egen förening, Kals Åden, som enligt ogrundade källor bildades 1969 över mockabakelser och Carnegie porter på restaurang Gamleport. Kals Åden verkar i Kals och Adas humoristiska anda och jobbar på att bevara allt som är riktigt göteborgskt. För att få vara med måste man enligt stadgarna vara född i Göteborg, eller någon annanstans. Det är en formulering som på ett alldeles utsökt sätt samtidigt är lokalpatriotisk och tolerant.
Vi avslutar med en vits va? Här har Kal o Ada just vaknat upp bredvid varandra. Kal är arg:
– Fram med sanningen Ada! Ja hörde dej ropa i sömnen: Nej, Gusten, nej! Å mitt namn e Kal!
– Va bråkar du om? Du hörde ju att ja ropa nej!