Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Jan Höglund: Fredsavtalet äventyras – politiker bär ett ansvar

Splittringen är djup och orden ofta hårda. Även om de fördömer våldet har nordirländska politiker ett ansvar för en allvarlig situation som i värsta fall kan äventyra fredsavtalet.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Bildbränder och angrepp på poliser är en påminnelse om motsättningarna i samhället. Det 23 år gamla Långfredagsavtalet är ingen garanti när hot och missnöje kan utnyttjas och utlösa våldsamma scener som kunde vara från inbördeskonfliktens tre blodiga decennier. Flera tusen människor dog. Överlevande i ännu starkt segregerade stadsdelar glömmer inte och för minnen och känslor vidare till nya generationer.

Många unga i denna miljö upplever fortfarande en fara från andra sidan av den Fredsmur som skiljer protestantiska och katolska områden i Belfast. Dubbla grindar stängs med lås på kvällen för att öka tryggheten. Husväggar och murar är fulla av bilder, målningar och slogans. Hjältar hyllas och militanta budskap riktas mot andra sidan och deras avvikande uppfattning om religion och politik, om den omtvistade relationen till London.

Om detta stred protestantiska unionister och katolska nationalister med vapen och sprängladdningar. Nu förs kampen i huvudsak i det regionala parlamentet Stormont. Som ett arv efter fredsavtalet bygger det på maktfördelning, på samling. De stora partierna är nationalkonservativa demokratiska unionisterna DUP och demokratiskt socialistiskt och irländskt-republikanska Sinn Féin, som ofta nämns i samband med Provisoriska IRA, en paramilitär republikansk organisation som var aktiv i konflikten.

Företrädesvis unga lojalister står för våldsvågen

Onsdagskvällens bussbrand och de fortsatta attackerna mot polis skedde vid Shankill Road där protestanter dominerar. Det är också i dessa lojalistiska kretsar som företrädesvis unga har stått för den senaste våldsvågen. Enligt polisen är de uppmuntrade av andra krafter. En förklaring kan vara att polisen under lång tid satt hård press på kriminella grupper, som nu vill hämnas. En annan faktor är arbetslöshet och social och ekonomisk utsatthet som har förvärrats påtagligt under pandemin.

Bland unionister finns en besvikelse över brexit och hur utträdesavtalet med EU drar en gräns till övriga Storbritannien i Irländska sjön. Att politiker i Sinn Féin bröt mot coronarestriktionerna och deltog i en begravning av en Sinn Fein-ledare väcker också heta partipolitiska känslor.

De flesta politiker slår vakt om fredsavtalet och tar avstånd från våldet. ”Meningsskiljaktigheter löser man med dialog, inte med våld eller kriminalitet", är budskapet från premiärminister Boris Johnson. För DUP-ledaren Arlene Foster finns det inget rättfärdigande för våldet. ”Det är fel och måste få ett slut".

LÄS MER: Spänt i Nordirland efter ny våldsvåg

Våldsdåden ”fullkomligt oacceptabla”

Tidigare i veckan uppmanade hon ungdomarna att avstå från våld: ”Det finns ett bättre sätt, och vägen går genom politik".

Tillsammans med kolleger från övriga partier i Stormont höll hon på torsdagen ett krismöte. De var eniga om att våldsdåden var "fullkomligt oacceptabla".

Arlene Foster har inte längre förtroendet för högsta polisledningen i Nordirland. Men det har inte med våldet att göra, utan att Sinn Féins medlemmar slipper straff för att ha varit på begravningen. Sinn Féin-politikern Gerry Kelly kallar det politisk retorik från DUP och hävdar enligt BBC att unionism och fel ledarskap förvärrar situationen istället för att lugna ner den.

Att tala med en röst mot våldet är bra, men det räcker inte. Skiljelinjer snarare än samförstånd utmärker en levande demokrati. Men i en provins där freden är skör och inte självklar och där regionstyret tidvis varit lamslaget, har de folkvalda ett särskilt ansvar som politiker och föredömen.