Under flera år har särskrivning engagerat och irriterat. Fenomenet kan illustreras med brun hårig sjuk sköterska i stället för brunhårig sjuksköterska. Alla är överens om vad som är rätt och fel.
Det tar några år innan man lärt sig, och skolelever gör ofta fel. Jag minns hur jag försökte förklara för sonen: ”Men du hör väl att lever pastejen låter helt annorlunda än leverpastejen.” Svaret blev: ”Jag hör faktiskt ingenting när jag skriver.” Det ligger en del i den kommentaren, men det hjälps inte. Vi måste lära oss att hantera sammansättningar.
Man kan också vända på perspektivet och fråga sig om det finns någon övre gräns för längden och komplexiteten på sammansättningarna. Jag fick ett mejl med den frågan och där bifogades följande ord: lokalpolisområdeschef, elsparkcykelföretag och cocktailkvisttomat.
Det första exemplet kan skrivas om som chef för poliserna i lokalområdet. Detta är nog lättare att läsa, men det fungerar kanske inte lika bra som en titel.
Exemplet är uppbyggt av fyra ordled: lokal+polis+område+chef. Detta är inte heller den maximala längden på sammansättningar i svenskan. Ordet kan enkelt förlängas: lokalpolisområdeschefsansökan. Och det går att fortsätta.
Det finns helt enkelt ingen övre gräns. Det är som med meningar. Teoretiskt kan de bli hur långa som helst. För att få en läsarvänlig text bör man begränsa både ordlängd och meningslängd. Och begränsningarna är lämpligen olika för barnböcker och facktidskrifter.
Jag ägnade en stund åt att jämföra dagens texter med hur Linné och Tegnér skrev på 1700- och 1800-talet. Förr var meningarna betydligt längre, medan sammansättningarna var lite färre och kortare.
På en ekonomisida i GP hittade jag hittade jag följande exempel: elnätsavgifter, laddinfrastruktur och elbilsägare. Detta är väl rimligt komplicerade ord för vuxna läsare. Det är verkligheten som är komplicerad snarare än ordbildningen.
Svenskan använder i första hand sammansättningar för att skapa nya ord, och sammansättningen betyder ofta något mer än de ingående orden. Ett blåmärke är inte ett blått märke. Det kan vara lila, och en blå färgfläck är inte ett blåmärke. Ord som elsparkcykel har en precision som kanske inte eldriven sparkcykel skulle ha. Ordet fångar fenomenet, och vi behöver kalla grejerna för något.
Det är inte bara konkreta ting som namnges utan många andra företeelser. Ett skäl till att sammansättningarna ökat under de senaste 200 åren är att organisation, administration och dokumentation ökat. Verkligheten blir mer komplex, inte ordbildningsmönstren.
Sammansättningar är mest av godo, men som så mycket annat bör de hanteras med måtta.
En kul övning är att låta Google translate översätta svenska sammansättningar till engelska: elsparkcykel blir electric scooter och nätverksavgift blir electricity network charges. Det finns ingen anledning att förorda den engelska modellen.
Sammansättningar är mest av godo, men som så mycket annat bör de hanteras med måtta.
