Svensk säkerhetspolitik börjar nu så sakteliga vridas i riktning mot det som länge borde varit i fokus, nämligen rikets säkerhet. En lång rad försvarsbeslut börjar ses som illa överlagda. Avskaffandet av värnplikten och invasionsförsvaret har fått mest uppmärksamhet, men utgör ändå bara toppen av isberget. Nedrustningen av det svenska försvaret har gått på djupet, på ett sätt som närmast kan beskrivas som att rycka upp dess rötter.
De omfattande förbandsnedläggningarna har lett till försäljning av i stort sett hela den infrastruktur som utgjorde försvarets bas. Om det faktiskt skulle fattas ett beslut om att återinföra värnplikten skulle man snart nog ställas inför frågan om var dessa värnpliktiga skall inkvarteras, utspisas och utbildas. Demilitariseringen av Gotland kan tjäna som illustration.
LÄS MER:Ryssland placerar missilfartyg i Östersjön
Kostar mycket, mycket pengar
Under det kalla kriget var ön så kraftigt befäst att den brukade kallas ”hangarfartyget Gotland”. Det strategiska läget gjorde det motiverat att teckna en rejäl försäkring mot ett strategiskt överfall. I dag finns ingenting kvar. Den första uppgiften i att återskapa ett försvar blir att bygga en helt ny infrastruktur, vilket kommer att ta tid och kosta pengar, mycket pengar.
När det talas om att det svenska försvaret måste anpassas till det försämrade säkerhetsläget runt Östersjön är det inte bara den skrotade infrastrukturen som lägger hinder i vägen. Minst lika allvarligt är att förmågan att genomföra en mobilisering ävenledes har skrotats. Utöver att mobiliseringsförråden har tömts och byggnaderna har sålts, finns det inte längre många kvar som vet vilka vägar och broar man kan använda, hur man skall gå till väga för att rekvirera fordon från lantbrukare, och vilka uppsamlingsplatser man kan använda.
Får se rena kravaller
Till detta kan läggas att det inte längre finns många kvar som minns vad det en gång mycket omfattande civilförsvaret hade för uppgifter, och hur dessa uppgifter skulle lösas. Om stora svenska städer idag skulle drabbas av angrepp som slår ut el och vattenförsörjning skulle vi sannolikt inom några dagar få se rena kravaller. Och att slå ut sådan vital infrastruktur är en central uppgift för den nya tidens cyberkrigföring.
Listan över vad som skrotats i termer av försvarsförmåga skulle kunna göras längre, men budskapet torde väl redan vara glasklart. Svensk försvarspolitik har lett till att vårt land de facto är försvarslöst, och att en verklig återuppbyggnad skulle kräva så stora ekonomiska omprioriteringar att det mest blir ett retoriskt spel för gallerierna. Detta får konsekvenser, om än kanske inte de mest uppenbara.
Politiken oroar på allvar
Det är fullt begripligt att den militära upprustningen kring Östersjön inger oro, och det kan inte uteslutas att ett krig mellan Ryssland och Nato faktiskt kan provoceras fram, utan att någondera sidan önskar detta. Samtidigt får vi inte glömma att säkerhetspolitik inte bara handlar om vapensystem. Det handlar minst lika mycket om just politik, och det är här det finns anledning att hysa verklig oro.
Att Sverige är försvarslöst innebär inte med automatik att vi bör oroa oss över ett ryskt angrepp. Det är fortsatt svårt att se ett scenario där Kreml skulle anse att vinsten av en invasion står i proportion till kostnaden. Den verkliga faran ligger i kombinationen av att Sverige har skrotat det egna försvaret, samtidigt som vi envist vägrar att gå med i Nato. Detta har skapat en gråzon i Östersjön som kan bli den utlösande faktorn i ett nytt krig.
Förödande förödmjukelse
Antag att relationen mellan Ryssland och Nato fortsätter att försämras, vilket är sannolikt, och att Kreml beslutar sig för att utmana Nato-ländernas sammanhållning via ett mindre angrepp mot exempelvis Narva i Estland. Då Nato inte kan operera via Sverige och Finland skulle man tvingas föra fram förstärkningar via Östersjön, och ett sådant företag skulle först behöva slå ut ryska robotanläggningar i Kaliningrad.
Då detta dels skulle leda till stora egna förluster, dels med viss sannolikhet leda till nukleär eskalation, kan Kreml förväntas räkna med att angreppet skulle förbli ostraffat, och att Nato därmed skulle drabbats av en förödande förödmjukelse.
Det är i ett sådant scenario ett begränsat angrepp på Gotland faktiskt kan bli tänkbart. Med robotförband både på Gotland och i Kaliningrad skulle Ryssland de facto äga Östersjön. Då vi så tydligt har visat att vi inte tänker bidra till att trygga säkerheten för våra baltiska grannar, kan vi knappast räkna med att Nato skulle ingripa till vårt försvar.
Rädda vad som räddas kan
En sammanfattande slutsats måste bli att svensk säkerhet framgent tryggas bäst via ett lågmält men målmedvetet arbete på att rädda vad som räddas kan, och att bygga de allianser som kan byggas, utan att provocera Ryssland till motåtgärder.
Det absolut sämsta måste vara den linje som förknippats med Carl Bildt (M) och Margot Wallström (S), ett högljutt politiskt orerande och fördömande, kopplat till en total avsaknad av egen militär förmåga. Det kan faktiskt drivas till en punkt där Putin i rent vredesmod beordrar ett angrepp mot Gotland, för att få tyst på svenskarna.
Stefan Hedlund
professor i öststatsforskning, Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala Universitet