Det är ett mirakel att de lever, att de överlevt. Nu finns de här hos oss. De flesta ensamkommande unga som kommer till Sverige har varit på flykt i flera år, ibland merparten av sina liv. Jag har hört dem berätta hur de bevittnat sina fäder bli avrättade, mödrar våldtagna, syskon kidnappade. De har tvingats in som barnsoldater i militära fraktioner, arbetat under ohyggliga förhållanden och blivit fängslade. De har flytt genom öken och över hav och upplevt kamrater och främlingar dö runt omkring sig.
I mitt arbete ger jag psykologisk behandling till barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Jag har specialiserat mig på traumabehandling och träffat ensamkommande ungdomar sedan begreppet myntades. Jag ska berätta om Abdi och Karim och om hur deras exempel kan förklara varför vi behöver göra förändringar inom politiken. Namnen är så klart fingerade.
Traumatiserade
Abdi vill få hjälp med att kunna sova en hel natt utan sina minnesbilder. Han vill kunna koncentrera sig på lärarens undervisning. Hans upplevelser gör att han inte vill leva. Jag berättar att när han upplevt dödsskräck gång på gång, utan tröst eller trygghet efteråt, har han blivit traumatiserad.
Om Abdi får en trygg livssituation och traumabehandling är chansen stor att han kommer fungera väl. Får han inte det är prognosen dålig. Läkningen är svår och kräver kunskap och omsorg från de vuxna runt omkring. Innan jag påbörjar samtalen med Abdi gör jag allt jag kan för att de som finns närmast honom ska förstå hans behov av omsorg. Jag vet att det är avgörande för hur behandlingen ska lyckas.
Karim fick traumabehandling för ett tag sedan och har påbörjat sin läkning. Nu har han varit på samtal hos Migrationsverket och blivit uppskriven i ålder. Han behöver mycket stöd i sin vardag. Han har ingen kontakt med sin familj och är helt beroende av personalen på boendet, god man, socialsekreteraren och skolpersonalen. De utgör hela hans vuxna nätverk. Nu ska han placeras på ett boende med vuxna. Hans lilla nätverk rasar samman och Karims traumasymtom slår återigen ut. Han säger att han inte orkar leva längre och sen avviker han därifrån.
Otänkbart
Jag tänker på ungdomarna i min umgängeskrets. Ingen jag känner säger så här till sitt barn när hen fyller 18 ”I morgon kommer du inte bo kvar här, då kommer vi sluta ha kontakt med dig för då är du vuxen”.
Skulle samma 18-åring ha genomgått ett trauma skulle det vara än mer osannolikt. Hur kan det då anses rimligt och humant att från en dag till en annan se Karim som en helt självständig vuxen? Är det bittra svaret att det beror på att i Sverige har olika människor olika värde?
Det är här mitt arbete inom psykiatrin sammanfaller med politiken. Processen kräver mod och tillit från Abdis och Karims sida, men också mod och tillit hos mig. Jag måste känna tillit till att samhällsorganisationen ska stötta upp processen. Det gör jag inte med dagens asylpolitik. Läkningen kräver en fortsatt hög omsorgsnivå och förutsägbarhet. Det får Abdi och Karim inte med åldersuppskrivning och risk för att ryckas upp från sin miljö i Sverige och genom att leva med risk för att utvisas.
Två frågor
Jag ställer två frågor. En generell till regeringen och en mer specifik till Västra Götalandsregionen
- Hur kan ni tillåta åldersuppskrivningar, byte av bostadsort, utvisningar till Afghanistan och stoppa familjeåterförening när vi har den kunskap vi har om Abdi och Karim?
- Kan vi lova dessa unga att vi ska fortsätta ge dem kontinuitet i vårdkedjan och vårda dem inom barn- och ungdomspsykiatrin även om de åldersuppskrivs?
Carina Örgård (V)
socionom, regionfullmäktigeledamot i Västra Götalandsregionen