Det har gått två år sedan Anton Lundin gick in på Kronans skola i Trollhättan med en klar plan om att han denna dag skulle dö, men inte ensam. 15 minuter senare ligger han på golvet inne i skolan i sitt eget blod. Skjuten av polisen. Han har lyckats med sin plan och tar tre andra människor med sig i döden. Smärtan, sorgen och vreden över Antons dåd kommer Kronan och Trollhättan att få leva med. Det är dock hög tid att vi lär oss någonting av händelsen. För det som inte fick hända, hände. Men det får aldrig hända igen! Vi är skyldiga offren att vara modiga och söka en djupare förståelse än vad vi har gjort hittills.
Får inte göra det enkelt för oss
Förutsättningen för att vi ska kunna lära oss någonting av dådet på Kronan, och alla andra våldsdåd för den delen, är att vi inte gör det enkelt för oss och väljer att gå på första bästa förklaring vi tycker oss kunna se.
Att benämna dådet på Kronan som rasistiskt är alldeles korrekt men det hjälper oss inte. Postulatet förklarar inte Antons val att dö och döda. Fascination för Vikingar och beklagan över att ”invandrarna tar våra jobb” dödar inte människor. Jag menar att anledningen till att så många håller sig till den rasistiska förklaringen är ett uttryck för skyddsmekanismer. De skyddar sig genom att skapa ett ”dom” – rasisterna – i förhållande till ett ”vi”. Vi är inte rasister alltså har vi ingen skuld. Distans skapas gentemot Anton och hans handlande. Men det är här jag menar att de går fel.
Antons riktning för våldet, när han hade bestämt sig för att dö genom ”suicid by cop”, var mot invandrare. Och det är bortom allt tvivel att han fick hjälp med att välja riktning för sitt våldsdåd av den politiska retoriken vid tidpunkten och de forum han ”levde” i på nätet. Alltså sökte han upp Kronan. Men åsikter förklarar inte vem som kommer att begå våldsdåd.
Hatade sig själv
Antons grund för attacken på Kronan var hans självförakt. Den var så stark att han inte längre ansåg sig kunna leva. Det framgår av det hemliga brev han skrev till sin dataspelsvän på nätet. Det är här vi finner förklaringen till Antons mördande. Anton dödade inte för att han var någon övertygad rasist som skulle rena nationen. Anton dödade för att han hatade sig själv och sitt liv. Således måste vi ställa oss frågan: varför hatade han sig själv och sitt liv så till den grad att han var beredd att ta till det ultimata våldet?
Vi behöver inte spekulera. Vi har forskning om våld och destruktivitet. Den teoretiska förklaringen är lika enkel som den är förklarande. Våld in, våld ut. Den som tvingas ta emot våld kommer också att släppa ut våld. Jämnåriga som gått i skola med Anton vittnar också om att Anton var mobbad under sin skolgång. Att vara mobbad är att vara utsatt för våld, igen och igen utan att någon stoppar det. Att vara utsatt för mobbning kan liknas vid att bli utsatt för tortyr. Att vara utsatt för mobbning är också den starkast bidragande orsaken till att unga män blir skolskjutare enligt amerikansk forskning. Och de om någon borde veta!
Vuxna måste agera och ta ansvar
Vi måste vara självkritiska och ta ansvar för vad Anton fick vara med om i livet. Vi vuxna har ett ansvar att agera om vi ser och hör barns utsatthet men vi har också ett ansvar för att engagera oss politiskt för ett samhälle där barn inte utsätts för våld utan att vuxna agerar. Kan vi säga att vi har tagit detta ansvar? Mitt svar på den frågan är nej.
Märk väl att jag inte menar att försvara Antons handlingar. De var förkastliga och ska fördömas. Vad jag vill är att förhindra att vi i en snar framtid måste lära oss ännu ett namn på en ung man (för de är alltid män) som vi länge valt att inte se men som till slut kliver ut ur sin skugga och in i historieskrivningen. Låt oss alltså vara modiga och självkritiska. Låt oss från och med nu bestämma oss för att alla arenor där barn och unga vistas och utvecklas ska vara fria från våld. Hemmen, skolan och fritidsanläggningarna. Men det räcker inte med att vi bestämmer det, läpparnas bekännelse räddar oss inte – vi måste göra jobbet! We need to walk the talk!
Marcus Svensson
jämställdhetsstrateg Trollhättans stad, expert på våldsprevention