Det kan låta konstigt att säga att de stavas det, men så är det faktiskt. I svenskt skriftspråk hör det till de fem vanligaste orden, tillsammans med i, och, att och som.
Det intressanta är att i stort sett alla svenskar uttalar det som de. Vi säger de e bra snarare än det är bra.
Så långt är allt gott och väl, men sedan har vi detta med att talets dom ska skrivas de eller dem beroende på om ordet fungerar som subjekt eller objekt.
De stavas alltså det, medan dom stavas de (eller dem).
Så dumt har det blivit, och vi måste finna oss i det. Vi kan inte vrida tillbaka språkförändringen, även om vi i efterhand kan beklaga att det en gång började uttalas de och att de och dem båda fick uttalet dom.
De och dem är, liksom jag, du, han och hon, personliga pronomen. Även det är ett personligt pronomen: ett nytt bord, det ställde vi i köket. Pronomenet det syftar tillbaks på ett nytt bord.
Dessutom fungerar både de och det som bestämd artikel i svenskan: de stora husen (uttal: dom stora husen) och det stora huset (uttal: de stora huset). Detta är ännu en komplikation.
Ordet det används också som formellt subjekt, till exempel i en mening som det ligger en tidning på bordet. Vi kan säga en tidning ligger på bordet, men vi gör det nästan aldrig. I stället inleder vi meningen med det formella subjektet det och låter en tidning, det egentliga subjektet, komma på slutet av meningen.
Till detta kan vi lägga exempel som det regnar och det snöar. I den här användningen kallar man det för opersonligt subjekt.
Det lilla och till synes enkla ordet det kan alltså vara bestämd artikel, personligt pronomen, formellt subjekt och opersonligt subjekt. I samtliga fall är normaluttalet de.
Talets dom e bra skrivs de är bra, medan talets de e bra skrivs det är bra. Sådant går det att hålla reda på, och många har skrivit det, de och dem tiotusentals gånger, och nästan alltid blir det rätt (bortsett från valet mellan pronomenen de och dem). Ofta är det tätt mellan orden: vi skriver det är det att de inte gillar det här, men vi säger de e de att dom inte gillar de här.
De stavas alltså det, men talets dom ska aldrig stavas det. Ibland blir det galet.
Ett tidningsexempel: ”Det kändes inte som det förstod överhuvudtaget.” Det ska vara ett de före förstod. Ett annat exempel: ”Det är kul att tala politik med sossar som är sossar eftersom det är rätt sällsynta.” Återigen ett det som borde vara de.
Detta må vara slarvfel och inget som hotar språkets framtid. Men felen irriterar när man tvingas läsa om meningen. Om det är en tidningstext, kan läsekretsens sammanlagda tid för omläsning och irritation bli omfattande. Det gäller att hålla ordning på de och det.
Vi vill ju snabbt fatta vad det står i tidningen.
LÄS MER:Det finns dem som skriver på detta viset
