Med undantag för regeringsåren 1991-1994 var 1990-talet en rätt sorglig period för svensk borgerlighet. Partierna var splittrade. Folkpartiet och Centerpartiet gjorde i olika omgångar upp med Socialdemokraterna – och Moderaterna var inte sällan ensamma och isolerade på sin kant.
Det var till stor del erfarenheter från den perioden som låg till grund för bildandet av alliansen, ett samarbete de borgerliga partierna gick in i med ett par viktiga insikter.
• Man visste att de borgerliga partierna – för att på allvar bryta Socialdemokraternas långa maktinnehav – måste kunna visa att det finns ett annat realistiskt regeringsalternativ.
• Man måste också kunna visa att det var ett regeringsalternativ som skulle hålla. Väljarna visste alltför väl att de borgerliga regeringarna under Torbjörn Fälldin knakat i fogarna från dag ett samt att regeringen Bildt visserligen klarade tiden ut, men att det krävdes ett avhopp från centerledaren Olof Johansson för att det skulle vara möjligt.
• Alltså gjorde man upp om svåra frågor före valet 2006, redovisade överenskommelserna för väljarna och gick till val med ett gemensamt valmanifest.
Måste luta sig mot SD
Att man hade ett tydligt regeringsalternativ och att man på förhand kunde visa väljarna vad de skulle få användes också som ett argument i valrörelsen 2006 av den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt.
Det här borde vara viktiga lärdomar att ta till sig även för dagens moderatledare Ulf Kristersson. Den som kan och vågar visa väljarna vad de ska få har större möjlighet att vinna deras förtroende.
Att Ulf Kristersson kommer att bli tvungen att luta sig mot Sverigedemokraterna för att bli statsminister är helt självklart. Men hur mycket? Och till vilket pris? Där är han fortfarande svaret skyldig.
I intervjun med GP:s Anette Holmqvist är han tydligare än han varit tidigare på vissa viktiga punkter. På andra punkter är det mer oklart.
Lätt så länge man är överens
Moderatledaren återkommer gärna till formuleringar som att man ska samarbeta i frågor där man har likartad uppfattning – som kriminaliteten, energipolitiken samt att minska invandringen.
Jo, tack. Men nu är det ju de frågor där partierna inte har likartad uppfattning som är de besvärliga – och en regering kan inte leva i lyxen att bara hantera enkla frågor. Alltså måste man ha en plan som sträcker sig något längre än till att bocka av samhällsproblem man ser exakt likadant på.
Och det finns en anledning till att detta är extra viktigt just för Ulf Kristersson inför valet 2022. Sverigedemokraterna har aldrig tidigare varit aktuella som samarbetspartner till något parti.
Kristersson måste svara
Fredrik Reinfeldt som var partiledare för Moderaterna fram till 2014 lovade att se till att partiet aldrig fick inflytande i svensk politik. Ulf Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra tvingades avgå så sent som hösten 2017 för att hon ens antytt att man skulle börja prata med SD.
Så nyss var det som ett SD-samarbete ansågs uteslutet. Ja, det var ju till och med så att det var de olika sätt man hade att se på partiet som innebar slutet på den borgerliga framgångssagan alliansen.
Frågorna måste helt enkelt ställas. Och Ulf Kristersson måste kunna ge svar.
LÄS MER:Ulf Kristersson (M) i stor intervju
LÄS MER:Löfven i stor intervju om Sabunis hot, corona och attackerna mot SD
