Det finns en nyckelmening i Etezaz Yousufs intervjuer med gruppledarna för de tidigare samarbetspartierna. Några ord som egentligen ger hela förklaringen till varför vi inte ska vänta oss något nytt samarbete under överskådlig tid – och det är när Socialdemokraternas gruppledare Jonas Attenius säger man vill ”tvätta stämpeln av att S är ett maktfullkomligt parti som inte har örat till marken”.
Det är möjligt att det väcktes en smula hopp hos ledande företrädare för V och MP i Göteborg när Ann-Sofie Hermansson tvingades bort och ersattes av just Jonas Attenius. Han verkade trots allt vara en pragmatisk person med fötterna på jorden.
Ett par år senare är just den där markkontakten ett problem.
Vet hur snacket går
Jonas Attenius är gammal byggnadssnickare. Han vet hur det låter i en byggbarack.
Han har hört hur gubbarna som lämnat Socialdemokraterna ryggen och numera röstar på Sverigedemokraterna argumenterar. Det här är förstås inte unikt för Jonas Attenius – hela det socialdemokratiska partiet gör numera analysen att de blint viftade bort en fråga som stora delar av deras kärnväljare såg som ett högst verkligt problem.
Det har gått snabbt från positionen ”mitt Europa bygger inga murar till ”det var vi som lade om en ohållbar migrationspolitik”, men det är där vi är. Socialdemokraterna har lagt örat mot marken och hört att en stor del av de tidigare väljarna på allvar är oroade över otrygghet, gängkriminalitet och bristfällig integration – och att de kopplar samman det med en i deras ögon alltför stor invandring.
Om Daniel Bernmar och Karin Pleijel vet hur det låter i byggbaracker låter jag vara osagt. Men om de gör det är det inte säkert att de gillar det de hör. Eller ens tycker att det var mödan värt att försöka vinna några röster där.
Örat mot marken
Det är i frågor som ebo-lagstiftningen och språktest som sprickan mellan de gamla samarbetspartierna är tydligast. Det är de som vållar smutsigast attacker på sociala medier. För delar av Vänsterpartiet är det Socialdemokraterna lyfter fram som problem inget annat än ett uttryck för ren rasism.
Karin Pleijel nämner också synen på bilen. Och den gemensamma nämnaren är förstås: örat mot marken eller en fast politisk kurs, även om den råkar vara obekväm för stunden.
Ytterst visar detta att Socialdemokraterna är ett helt annat parti än V och MP. De drömmer om helt olika saker.
V viker inte ned sig
Socialdemokraterna vill vara den stora trygga famnen som alla svenskar söker sig till. Och för att nå dit är man beredd att ompröva sin uppfattning. Finns det ett problem som väljarna uppfattar som verkligt – ja, då ska partiet vara där och hitta sin socialdemokratiska lösning på det.
V och MP däremot, vill förändra världen. Och om väljarna inte är med på tåget beror det på att de ännu inte förstått.
Konceptet rödgrönt samarbete i Göteborg har också byggt på att Socialdemokraterna håller i taktpinnen och de andra, mer eller mindre villigt, hänger med. Vänsterpartiet har protesterat mot den ordningen förut och 2007 hoppade partiet av styret.
När det kom tillbaka tre år senare var det med en mildare och mer pragmatisk gruppledare. En repris på den händelseutvecklingen är inte särskilt trolig för ögonblicket.
LÄS MER:Två år efter den rödgröna skilsmässan – mer oense än någonsin
LÄS MER:Historien om Hermansson
