Därför är regeringsförklaringen allt och inget

Stefan Löfvens regeringsförklaring sveper över i stort sett alla politikområden. Det är allt och inget och lite av varje. Intetsägande, men ändå talande: vi ska nog se det som ett lika tydligt tecken på var svensk politik befinner sig som att TCO:s ordförande är ny arbetsmarknadsminister.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

ANNONS
|

Medan en och annan på sociala medier ondgjorde på sig över att Stefan Löfven citerade "kommunisten Mikael Wiehe", någon annan var tveksam till att han citerade Ulf Kristerssons favoritband Kent och en tredje muttrade över att han lyfte fram Greta Thunberg kommenterade Expressens ledarredaktör Anna Dahlberg regeringsförklaringen i SVT.

"Det rullar på i gamla hjulspår. Allt är lika viktigt", sa hon.

Många ska ha sitt

Vänstertänkaren Daniel Suhonen var ungefär lika entusiastisk: "Man har låst in mycket av politiken i utredningar. Statsministern blir en officiant av januariavtalet."

Faktum är att till och med SD:s partiledare Jimmie Åkesson var inne på ett liknande spår där han stod i ett trapphus i riksdagshuset: "En blandning av högt och lågt, det är många partier som ska tillfredsställas".

ANNONS

Och precis som dessa bedömare – av vitt skilda politiska färger – pekade på var regeringsförklaringen inte mycket mer än en lång, lång lista över allt man vill, hoppas och tänker sig. Det är lite klimat, lite gängkriminalitet, sysselsättning och glesbygdspolitik. Det är Wiehe, Kent och Thunberg – men inga direkta nyheter.

Begränsat handlingsutrymme

Inget konstigt med det. Januariavtalet gäller. Samarbetet med Centern och Liberalerna har minimerat Stefan Löfvens och Socialdemokraternas handlingsutrymme.

I de egna leden är det fler än Daniel Suhonen som grubblar över vad detta gör med partiet. I nättidningen Kvartal skriver LO-ekonomen Torbjörn Hållö om att Socialdemokraterna är på väg att bli ett arbetarparti utan arbetarpolitik.

För tio år sedan röstade sju av tio manliga LO-medlemmar på Socialdemokraterna. Nu har en stor del av dem gått till Sverigedemokraterna.

Och det gamla arbetarpartiets väljarbas består numera av invandrare i förortsområden – samt medelklassakademiker. Som av en händelse handplockar Stefan Löfven sin nya arbetsmarknadsminister Eva Nordmark från Tjänstemännens centralorganisation TCO – som organiserar akademiker och högskoleutbildade – samma dag som Hållös artikel går ut på nätet.

Självförstärkande process

"Det pågår en självförstärkande process där de traditionella kärnväljarnas intressen blir allt mer obegripliga för aktiva S-företrädare; vilket i sin tur gör S-politiken som utformas allt mindre relevant för de forna kärnväljarna; vilket i sin tur leder till fortsatta tapp bland kärnväljarna", skriver LO-ekonomen.

ANNONS

Samtidigt blir det allt viktigare för Stefan Löfven att knyta samarbetspartierna hårdare intill sig. Som Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, pekar på i en debattartikel på SVT finns det tecken som talar för att SD, M och KD närmar sig varandra. Även om inget formellt närmande skett, så lägger de två partierna ett allt större fokus på frågeområden som passar SD, skriver Hinnfors.

Får inte skrämma bort C och L

Samma tendens syns bland väljarna. En mätning som DN gjort visar att M/KD-väljare i dag är öppna för samarbete med SD. Omkring 60 procent av partiernas väljare säger ja till att förhandla eller sluta avtal med partiet. Det är en ganska ordentlig ökning sedan i februari när motsvarande mätning gjordes förra gången.

"Vilken politik bedriver en socialdemokrati som förlorat arbetarklassen?" frågar sig Torbjörn Hållö.

Tja, en politik som håller C och L såpass nöjda att de inte ens tänker tanken att det kan finnas andra alternativ som är bättre, kanske.

ANNONS