Jan Björklund är djupt oroad över ett sönderfallande EU. Det märktes på pressträffen och i hans tal. Liberalerna har sedan EU-projektets start varit det parti som drivit på mest för ökat svenskt engagemang.
Nu vill L bland annat att Sverige går med i EU:s bankunion som hittills enbart Sverige och Storbritannien stått utanför, och i finanspakten som på sikt ska föra oss in i eurosamarbetet. Där går dock inte Jan Björklund ännu ut med ett skarpt förslag. Han menar att tiden ännu inte är mogen- Det har han sannolikt rätt i. En stor majoritet av svenskarna är för ett fortsatt EU-medlemskap, men att gå in i ett överstatligt monetärt samarbete är de flesta betydligt mer skeptiska till.
Är då ett utökat samarbete inom EU en väljarmagnet? För fler väljare är något som L är i stort behov av. I valet 2014 gjorde partiet sitt näst sämsta val någonsin. Då fick L 5,4 procent av rösterna. Det har inte gått uppåt sedan dess.
Europafrågan ligger Jan Björklund och Liberalerna varmt om hjärtat, men det är tveksamt om det kommer att få så många fler att välja partiet. Utrikesfrågor brukar komma relativt långt ner på väljarnas priolista. Det vet naturligtvis Björklund, desto mer hedervärt att då ägna så stor kraft åt just Europafrågan.
Det jag gärna hade hört mer om är ett annat samarbete än det europeiska, nämligen det inom Alliansen. Där tycks det knaka betänkligt i fogarna. L har under våren hoppat av två viktiga blocköverskridande samarbeten, det om energi och det om försvar. Där stannade de övriga borgerliga partierna kvar.
Dessutom är Björklund i luven på moderatledaren Anna Kinberg Batra om ingångslöner. L tror att politiskt beslutade lägre ingångslöner är ett viktigt svar på arbetslöshet och utanförskap, medan Anna Kinberg Batra bestämt har satt ned foten och sagt att det är upp till parterna att besluta om lönenivåer.
Som ytterligare lök på laxen gick Henrik Edin, ordförande i Liberalernas ungdomsförbund ut i en debattartikel och förespråkade att allianspartierna ska gå fram med skilda valmanifest 2018 eftersom M blivit så konservativa att det liberala projektet hotas.
Jan Björklund säger att han fortfarande vill hålla ihop Alliansen och ha ett gemensamt manifest inför valet, men att förhandlingarna dit kommer att bli hårda.
Och under sitt tal passade han på att leverera några bredsidor mot sina kollegor i Alliansen. Dels fick sig Annie Lööf ett tjuvnyp eftersom C vill ha ett "smalare och vassare EU", i stället för ökat engagemang. Dels försäkrade Björklund att L inte kommer att acceptera det försvarsbeslut som nu fattats om, eller som han sa "när", Alliansen tar över makten 2018. Det är ett krav som låter minst lika ultimativt som Kinberg Batras nej till minimilöner.
Det som gäller för L är att växa, tillväxtpotential finns. Det visar sig i undersökning på undersökning att många väljare har L som andraparti. Men att få över dem till att verkligen rösta är uppenbarligen inte helt enkelt.
Jan Björklunds tal var ett passionerat försvar för EU-tanken. Han beskrev EU som ett värn mot barbari och krig och som ett liberalt frihetsprojekt. Hela EU står på spel efter Brexit-beslutet och Jan Björklund är fast besluten att Sverige inte ska gå i mer EU-skeptisk väg. Här kommer det att bli en kamp om agendan.
Talare: Jan Björklund
I en mening: Vi behöver mer EU, inte mindre.
Humor: Ganska sparsmakat, men fick skratt för frihandelsskämtet: "Tänk att den pollett som trillade ner hos gutarna på 1100-talet, den har fortfarande inte trillat ner hos Jonas Sjöstedt."
Klädsel: Sommarlätt rosa skjorta, ljusa chinos och blå kavaj.
Publik: 2400 personer
