Georgien 2008 och Ukraina 2014. Det är ryska militära blixtaktioner som tog västledare på sängen och vred klockan tillbaka till kalla krigets dagar. Det var en utmaning mot försvarsalliansen Nato och EU, mot den etablerade säkerhetsordningen. Läget förändrades drastiskt.
Det lever vi med idag: rustning, krigsliknande retorik, aggressivt militärt uppträdande över Östersjön och, just nu, en omfattande rysk beredskapsmanöver från Kolahalvön till Kaukasus, vilken väcker oro hos grannarna i Baltikum och Ukraina.
Ryssland flyttar fram sina positioner med vapen, affärer och diplomati i Asien, Arktis och Mellanöstern. Den geopolitiska kartan ritas om. Nya allianser ingås och gamla återupprättas och förstärks, som med Iran, Israel och Turkiet. Det sker medan ett försiktigare USA går i väntan på en ny president som kan heta Donald Trump, som uttalat sig förvirrande om Nato och positivt om Putin.
Med Putin i Kreml kommer det stora säkerhetspolitiska hotet återtigen från öster. Det gäller inte minst i svensk försvarsplanering. Formellt alliansfria Sverige sluter sig allt närmare Nato genom avtal och samarbeten, och USA. Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden knäppte Vladimir Putin på näsan när han var i Stockholm i torsdags:
– Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt, sa han vid sidan av statsminister Stefan Löfven.
Den hårdhänte och kompromisslöse Putin betraktas av många västledare som en opålitlig maktspelare, snarare än en förtrogen allierad att våga lita på. Ryssland har straffats med ekonomiska sanktioner efter annekteringen av Krim.
Samtidigt är det ett faktum: Vladimir Putin behövs för att lösa flera av samtidens stora konflikter.
Utan honom blir det sannolikt inget slut på kriget i Syrien och i kampen mot den terrorstämplade Islamiska staten. Inte ens en kortsiktig vapenvila på 48-timmar för att kunna föra in humanitär hjälp till den syriska staden Aleppos lidande befolkning går utan rysk medverkan. Det illustreras tydligt av mötet mellan den ryske utrikesministern Sergej Lavrov och hans amerikanske kollega John Kerry i Genéve på fredagen.
Vid ett annat planerat möte i Vitrysslands huvudstad Minsk skulle den så kallade kontaktgruppen för krisen i östra Ukraina träffas. Det kommer, händelsevis, efter att Ryssland nyligen hävdat att Ukraina försökt att genomföra sabotage på Krim och förstärkt sitt försvar av halvön. Den ukrainske presidenten Petro Poroskenko svarade med att en fullskalig mobilisering av landets krigsmakt inte kan uteslutas.
Tonläget höjs, och Putins agenda är höljd i dunkel. Men om striderna ska upphöra och en fredsprocess kunna inledas mot en vardag på acceptabla villkor måste han vara med.
Den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier efterlyser i den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine ett nytt avtal med Moskva om rustningskontroll för att undvika att spänningarna trappas upp ännu mer i Europa.
De intensifierade militära övningar som Ryssland och Nato genomför kan i värsta fall leda till väpnade incidenter och ett händelseförlopp som inte kan kontrolleras förrän det är för sent, befarar han.
Enligt den tyske utrikesministern har Ryssland genom sitt agerande på Krim och i Ukraina brutit mot grundläggande, icke förhandlingsbara principer om fred, och brutit de delikata band av förtroende som byggts upp under årtionden. Men, anser han, vi måste vara förenade i vår önskan att undvika ytterligare eskalering.
Det är en tillrättavisning, och en utsträckt hand.
Slovakiens premiärminister Robert Fico åt middag med den ryske presidenten i torsdags. Han uttalade sig kontroversiellt och provokativt i migrationsfrågan, som delar EU efter flyktingkrisen och terrorattackerna. Slovakien kommer inte att tillåta stora muslimska grupper, slog Fico fast.
Både Putin och Fico beklagade att de bilaterala ekonomiska relationerna halverats efter att sanktionerna infördes. Putin sa att han är medveten om att Slovakien håller i det roterande ordförandeskapet i EU. Han räknar med att Slovakien, i den egenskapen, hjälper till att förbättra de ekonomiska relationerna med Europa.
Offensivt leder Putin ett Ryssland som ingen ska kunna bortse ifrån längre, gå förbi. Det är dock ett personligt erkännande som han nog får vänta på tills konflikten i Ukraina är över - en process som han själv har nyckeln till - och sanktionerna hävs.
Under tiden fortsätter han att söndra och härska, och kan aldrig räknas ut.
