”Jag lägger nästan dagligen märke till ett sätt att skriva, som jag retar mig på i GP, nämligen följande: ’Alla göteborgare har inte bil’, ’Alla svenskar kan inte arbeta hemifrån’ osv, när man rimligen menar: ’Inte alla göteborgare har bil’, ’ Inte alla svenskar kan arbeta hemifrån’ osv. Man menar sannolikt inte att inga göteborgare har bil, eller att inga svenskar kan arbeta hemifrån, eller hur?”
Meningen ”alla göteborgare har inte bil” är dubbeltydig. Vi förstår att den avsedda betydelsen är att inte alla göteborgare är bilägare. Men man kan ju också, som brevskrivaren, tolka meningen som att alla göteborgare saknar bil.
I logikens formelspråk är ordningen mellan alla och inte avgörande. Skillnaden kan förenklat beskrivas på följande sätt.
Om alla kommer före inte: för alla göteborgare gäller att de inte har bil.
Om inte kommer före alla: det är inte fallet att alla göteborgare har bil.
Så ser det ut i logiken, men svensk ordföljd, och därmed svensk grammatik, följer inte den entydiga logiken. En del meningar är dubbeltydiga – definitivt i teorin, men mer sällan i praktiken.
En parallell dubbeltydighet gäller för ordningen mellan någon/något/några och inte. Den förre GP-skribenten Åke Hall ondgjorde sig i en spalt på 1970-talet över följande mening i en nyhetssändning: ”Trots ovädret har några sjöolyckor inte rapporterats”. Han krävde att få veta vilka sjöolyckor som inte rapporterats. Andra radiolyssnare noterade att inga olyckor rapporterats.
Ska detta göras till en språkvårdsfråga? Ska vi alltid undvika potentiell dubbeltydighet? I mejlet ställdes frågan så här.
”Var kommer då detta oskick ifrån? Vad tror du? Är det också något man måste vänja sig vid? Jag vill inte det, tycker att det är språkligt förfall, men du är ofta tolerant och tålmodig, tycker jag. Är du det även i detta fall?”
I detta fall är jag varken tolerant eller tålmodig, utan bara realistisk. En del språkliga mönster är i sig tvetydiga. Så är det i dag, och så var det förr. Så är det i svenska, och så är det i andra språk.
Erik Wellander skrev 1939 på Svenska Akademiens uppdrag boken Riktig svenska, en bok som under decennier varit rättesnöre för svensk språkvård.
Han påpekade ofta felaktigheter, men inte i den här frågan: ”Jämför Alla namnen offentliggöras icke och Icke alla namnen offentliggöras. Den förra satsen kan läsas på två sätt, den senare icke.”
En del meningar är i teorin dubbeltydiga. Det är inte språkligt förfall, bara vanlig hederlig svenska.