Främst bland de förslag, kommittén förordar till utförande, märkes anordnandet av en ny entré till Botaniska trädgården, vilken skulle gå på 66,500 kr., fullbordandet av Millesfontänen på Götaplatsen med den tilltänkta Neptunusfiguren för 80,000 kr., uppställandet av avgjutningar av antika konstverk i Götaplatsens loggiaöppningar för 10,000 kr., anläggandet av en brunn i Slottsskogen med de Milleska najadfontänerna från utställningen för 5,100 kr., uppsättande av en springbrunn med centralfigur på Olskrokstorget för 12,000 kr. och uppförande av en stenmur kring Härlanda kyrkoruin med planteringar för 11,000 kr.
GP den 25 januari 1928.
GP:s artikel om 1928 års utbetalniningar från Lindbergska donationsfonden publicerades när projektet nått halvtid. Brunnskaret (utan Poseidon) hade stått klart vid jubileumsutställningen 1923. Invigningen av den färdiga skulpuren skedde den 24 september 1931 inför 20 000 åskådare. En del göteborgare tyckte att det var obehagligt med en naken grön gubbe vid Götaplatsens avslutning och inte ens alla Milles supportrar ansåg att den sju meter höga havsguden var vacker. Milles tillstod själv att benen var för långa, men framhöll också att den var den typen av skavanker som hindrade konsten att bli akademisk och tråkig.
Det är lite gåtfullt att skulpturen 1928 kallas Neptunus.
Neptunus betraktas av hävd som den romerska varianten av Poseidon (på samma sätt som den grekiske Zeus blev romarnas Jupiter). Det är alltså samma gud och följaktligen lite svårförståeligt att skulpturprojektet 1928 hette Neptunus, men tre år senare hade bytt etikett till Poseidon. Kanske tyckte Carl Milles att den grekiske Poseidon kändes mer forn och äkta. Kanske ville han undgå förväxling med planeten Neptunus eller dykningsbolaget Neptun.
Poseidon är numera så inrotad i stadsbilden att han känns lika göteborgsk som spårvagnar och halv special. Knappt någon ifrågasätter honom. Tyvärr har det inte gått riktigt lika bra med Carl Milles posthuma rykte. Ty Milles var nazist - inte vagt tyskvänlig, utan envist och medvetet.
Naturligtvis diskvalificerar inte detta honom som konstnär. Det var ju trots allt inte Carl Milles som krigade och byggde gaskamrar och all konst är inte politisk. Tanken att sanera svenska torg från Millesskulpturer är väl lika orimlig som att rensa biblioteken från svenska författare som har stött diktaturer: Per Hallström, Sven Hedin, Artur Lundkvist eller Jan Myrdal.
Dessutom skulle det bli väldigt tomt i Linköping, Halmstad, Eskilstuna, Malmö, Solna, Uppsala och Kansas city.
Men det kan nog inte hjälpas att Milles skulpturers klassicistiska renhet - eller vilken etikett man väljer för hans konst - känns lite mindre trivsam när man vet att han ibland avslutade brev med det glada utropet "Heil Hitler!"
Göteborgs-Posten firade 2009 sitt 150-årsjubileum med en serie artiklar av GP:s Kristian Wedel.
Hans artikelserie är nu en del av GP+
