Om de har något gemensamt är det intresset och känslan från rytm. "Nu när jag jobbar med 'Rannsakningen' kan jag faktiskt känna igen pappas konstnärskap i mitt eget" säger Nadja Weiss.
Om de har något gemensamt är det intresset och känslan från rytm. "Nu när jag jobbar med 'Rannsakningen' kan jag faktiskt känna igen pappas konstnärskap i mitt eget" säger Nadja Weiss.

Nadja Weiss vägrar foga sig i mallen

På jakt efter samtida dramatik plockade Nadja Weiss till slut fram "Rannsakningen", skriven av Peter Weiss, nydanande dramatiker men också hennes pappa. Hon hade inte läst den sedan gymnasiet. Nu blev hon träffad rakt i magen.

ANNONS
|

Grönskan djupnar, men fåglarna sjunger ännu. Det gjorde de även när Nadja Weiss befann sig i Auschwitz och Birkenau. För många ett långtifrån självklart resmål sommartid, men hon ville dit.

I Birkenau var gräset nyslaget, och doften av färskt hö blandades plötsligt med historiens lukter, verkliga eller inbillade var svårt att säga. Guiden berättade om hanteringen av avföring och om den fånge som överlevde just för att hon stank.

- Kontrasten blev för djävlig, man står där som turist, människor fotograferar i gaskamrarna. Jag undrade vad, och såg rivmärkena på väggarna, då brast det för mig.

ANNONS

Fördröjd resa

Resan från Krakow till koncentrationslägren hade blivit fördröjd. Chauffören som skulle ha kommit klockan 9 hämtade dem först fyra timmar senare.

- Jag kände att "jag måste till Auschwitz", men bara att säga en sådan sak är jättekonstigt.

När hon sedan frågade chauffören om han skulle guida också var det som gå rakt in i Peter Weiss text. "Nej, nej, jag är bara chauffören" blev svaret, vilket var precis den typ av försvar som vakterna och lägerpersonalen från Auschwitz förde fram under rättegången.

Gaskamrarna hade de inte vetat något om, i alla fall inget säkert.

Hennes uppsättning av "Rannsakningen" får premiär på Orionteatern i Stockholm den 8 november, på Peter Weiss hundraårsdag. Den handlar om det tyngsta av det tunga. Varje ord är hämtat från verklighetens rättsprocess och Nadja Weiss vill inte ens kalla texten för pjäs, det vore för bekvämt att ge hjärnan minsta chans att fiktionalisera det som verkligen sagts. Peter Weiss rytmiserade vittnesmål, försvar och anklagelser till ett dokumentärt konstverk, ett sceniskt oratorium som fick stor betydelse för den tyska självrannsakningen.

ANNONS

Skolvaktmästare

Vakterna och bödlarna från Auschwitz hade hunnit bli chaufförer, skolvaktmästare eller öppnat skönhetssalong när de först 1963 ställdes inför rätta. De jobbade och levde bland människor som inte kunde föreställa sig deras förflutna.

- Jag har hört mig själv prata om "odjur och monster" men det blir ännu otäckare när monstret också visar sig vara en människa, vilket man inte riktigt vill eftersom det är för obehagligt att ta till sig.

Nadja Weiss var nio år när hennes pappa dog. Länge har hon hållit hans verk ifrån sig. "Rannsakningen" har hon aldrig sett på scen. Den författare, politiske dramatiker och förnyare som i år skulle ha fyllt 100 år var inte den pappa som hon kände.

- Det finns ett slags respekt för Peter och hans författarskap, och den har inte jag alls. Jag respekterar honom som person och konstnär såklart, men jag måste inte följa en mall, vi får göra på vårt sätt, det är viktigt.

ANNONS

Vägen dit har gått via ett sökande som skådespelare och regissör till en gränsöverskridande scenkonst där det visuella, musikaliska och rytmiska är minst lika viktigt som det talade ordet. Peter Weiss scenanvisning om att ljuset ska vara tänt även på publiken tänker hon lösa på andra sätt.

Efter Fassbinder

"Rannsakningen" läste hon efter att i fjol ha satt upp Rainer Werner Fassbinders "Rädsla urholkar själen" på Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen handlar om en äldre västtysk städerskas kärlek till en 20 år yngre marockan, ett förhållande som omgivningen vägrar acceptera. Nadja Weiss ville borra vidare i tematiken.

- Jag ville utforska vem och vad som bestämmer att man tillhör en grupp. Det där ligger ganska djupt rotat i mig, i halva mitt liv har jag känt mig missanpassad, det har varit ett hinder men nu ser jag det som en tillgång.

Missanpassad?

- I skolan hade jag en lång mobbningsperiod som påverkat mitt sätt att se på mig själv, där kan jag säga att jag under en lång tid levde i förnekelse. I stället för att prata om det stängde jag av för att det var för smärtsamt.

ANNONS

I sommar har hon både varit ledig och suttit vid skrivbordet.

- Min dotter tycker att mitt arbetsrum ser ut som en polisutredning, jag har satt upp bilder och annat på väggarna och gör ett slags tidslinje.

Till Auschwitz skulle Nadja Weiss ha åkte förr eller senare ändå.

- Jag trodde att jag visste ungefär vad som hände, men det finns hela tiden nya saker. "Gud, gick det verkligen till så?"

Fakta: Nadja Weiss

Född: 1972. Dotter till den tysksvenske författaren, dramatikern och filmaren Peter Weiss och scenografen, skulptören och keramikern Gunilla Palmstierna-Weiss.

Familj: Två barn, sambo och mamma.

Bor: I Enskede.

Sysselsättning: Skådespelare på Dramaten, spelade i Jon Fosses "Barnet" i höstas. Har på senare år varit tjänstledig flera gånger för att regissera.

Läser just nu: Malin Lagerlöfs "Dagbok från ditt försvinnande".

Lyssnar på: Godspeed You! Black Emperor och Bach.

Sommarplaner: "Ska vara i min sambos hemtrakter kring Grenoble och på Gotland."

Fakta: Peter Weiss

Född: Den 8 november 1916.

Bakgrund: Växte upp i Berlin och Bremen, kom till Sverige 1939 efter att ha först ha bott i Storbritannien, dåvarande Tjeckoslovakien och Schweiz.

Verk: Slog igenom som författare när han gick tillbaka till tyskan och räknas i dag som en av de främsta tyskspråkiga efterkrigsförfattarna. Hans viktigaste bok är "Motståndets estetik", om den tyska motståndsrörelsen.

Var även filmare, tecknare och dramatiker.

Fakta: "Rannsakningen"

Premiär: På Orionteatern i Stockholm den 8 november, Peter Weiss hundraårsdag, i en uppsättning som görs i samarbete med Dramaten.

Regi: Nadja Weiss.

På scen: Förutom skådespelarna medverkar Anna Lindahl på violin. Projektioner av videokonstnären Emil Klang. Musiken är komponerad av Philippe Boix-Vives.

Verket: "Rannsakningen" bygger på protokollen från Auschwitzrättegångarna 1963–1965. Peter Weiss sammanfattade vittnesmål, försvar och anklagelseakter i elva sånger, formmässigt inspirerad av Dantes "Den gudomliga komedin". Redan den 19 oktober 1965 fick pjäsen urpremiär i 14 väst- och östtyska städer. På vissa ställen var publiken så tagen att den inte kunde applådera.

ANNONS