Myten om Adams första hustru Lilith har genomgått en häftig transformation under loppet av fyratusen år. Som nattdemon i judisk mytologi är Lilith en mörkerkraft som ligger med demoner, föder och dödar oskyldiga barn och gärna porträtteras med feta ormar virade kring kroppen. Kort sagt, själva sinnebilden för Kvinnan Som Är För Mycket; för krävande, för anspråksfull, för kåt, för snabb, för smutsig, för högljudd och för utlevande för att kunna rymmas i ett paradis. I modern tid har Lilith fått mer av upprättelse.
Från åttiotalet minns jag den fria, stolta, politiskt medvetna Lilith i Anita Gustavssons då populära roman Lilith -– Adams första hustru. Att fly Edens lustgård och leva sitt liv i öknen var för henne ett renodlat jämställdhetsprojekt, som genomfördes högst medvetet när Adam ville kuva henne. När Lilith nu återuppstår i en serieroman av Linda Spåman är tiden en annan och Lilith är varken ett demoniskt hot eller en god förebild, mer av en badgirl, på jakt efter andra roller än de som står att finna i lustgården Att vara eller inte vara anpasslig är fortfarande frågan. Men moralen har lämnats där hän. Att vara Lilith 2016 är framförallt att vara bärare av en erfarenhet, som inte låter sig fogas in i den lustgård, som är normalitet.
I två tider
Boken utspelar sig i två tider. I tidernas begynnelse finns Lilith, som lämnar ”tvåsamhetens fångkista” när Adam visar sig vara ”jordens enda och tråkigaste kille.” I samtiden lever Linda, bombarderad av gränslösa krav på att hon ska skaffa barn och ännu omedveten om livmodercancern som bidar sin tid i kroppen. Ett besök hos gynekologen blir det som på allvar öppnar dörren till historien. Liggande på britsen hos en snacksalig läkare, som envisas med att vilja vara kompis och lägga ut texten om barn och infektioner, hemsöks Linda av Liliths ätt; mörderskor, kvinnomonster, skurkar lesbiska vampyrer ”med oklar ondskefull agenda”, som dyker upp från alla hörn av historien. Spåmans tecknar i svart-vitt-rött och är generös med skräckeffekterna. Blodet droppar, de aborterade fostren ligger i drivor. Samtidigt är det som händer och sägs mellan Linda Lilith och männen finstilt på ett sätt som står i uttrycksfull kontrast till allt det äckliga. Rent visuellt handlar Spåmans estetik mycket om stora, expressivt fula, gester. Men hon är också suverän på att lyssna in små slitningar och skav i kommunikationen människor emellan. Sedan återvinna dem i form av sylvassa repliker.
Igenkänning
Den komik som finns handlar om igenkänning, aldrig om punchlines, och som roligast blir det, när mansplainarna söker upp Lilith i öknen. En del vill säga sitt om det amerikanska valet, andra låta sig inspireras i konstnärliga projekt. (”Jag tänker att sången ska handla om när jag dejtade en tjej som var helt sjuk i huvudet.” ”Men säg ärligt. Är det här en bra idé? Jag lämnar inte ut mig själv för mycket?”). Den tredje och svåraste gruppen är de som kommer för ”gratis vård och omsorg i ett sorgligt skede i livet.” ”Jag vill inte ha någon jävla smörgås! Jag vill ha tillbaka min familj!” ylar den svikna mannen på en bädd av foster medan Lilith stoppar om honom med orm-prytt täcke.
För äldre tiders Lilith var flykten från Edens Lustgård ett medvetet val. Ställd mellan öknens demoner och den tunnelseende patriarken valde hon det förstnämnda. Spåmans Lilith- och hennes systrar verkar tröttare och ledsnare. De slåss för sin plats i tillvaron och lämnar Adam när han blir för tråkig. Men valet är mer av ett infall än en hållning. Mer än att vara rebell verkar den moderna Lilith drivas av två impulser. Å ena sidan är hon hedonist, driven av jakten på njutning. Å andra sidan är hon självdestruktiv, karvar med kniv i brösten och tycks inställd på att straffa ut sig själv, snarare än att fly, ur Paradiset. I stunder önskar jag henne mer av anmoderns konfrontativa sinnelag. Säga vad man vill, men ökenkvinnan var något på spåren när hon hemsökte Lustgårdens folk , hotade allt det hade kärt och insisterade på att, med sin blotta närvaro utmana det de kommit överens om att kalla paradisiskt. Å andra sidan, är det kanske hög tid att se till Liliths erfarenhet mer än till hennes superkrafter.
Fokus på erfarenheten
I fyratusen år har Lilith varit föremål för ett mischmasch av projektioner och fritt flytande kvinnohat, blivit hon som ”... vi ska döda om och om igen i evigheters evigheters”, hon som ”hittas naken och skändad på kustremsor över hela världen". Som en misogyn filmregissör i Spåmans bok uttrycker saken.
I ett sådant läge är det inte fel att med Spåman fokusera på erfarenheten av att vara Lilith. Kort sagt, att för en gång skull lyssna på vad hon har att säga.
