Det släktforskas som aldrig förr. Hundratusentals svenskar söker sina rötter i kyrkböcker och andra skriftliga källor och i teves underhållningsprogram får kändisar hjälp att gräva fram sina hittills okända familjehistorier.
Ett nytt verktyg har tillkommit på senare tid som revolutionerat möjligheterna att blicka riktigt långt tillbaka i tiden: en komplett kartläggning av människans DNA-uppsättning. Genom ett blodprov eller en enkel topsning av munhålan kan man, oavsett om man är forskare eller lekman, sätta sig i förbindelse med en flera tusen år gammal historia.
Med detta stora intresse och de vetenskapliga framstegen på området var det ingen överraskning att vetenskapsjournalisten Karin Bojs ambitiösa Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren tilldelades Augustpriset för bästa fackbok förra året. Och nu kommer uppföljaren Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren, som hon skrivit tillsammans med experten på DNA-släktforskning Peter Sjölund.
Från far till son
I sin förra bok konstaterar Bojs att de nya landvinningarna inom DNA-fältet har kunnat visa att invandring har haft en avgörande betydelse för Europas utveckling. Det borde knappast vara något kontroversiellt påstående, men länge var den dominerande inställningen bland arkeologer att samhällen har förmågan att uppnå nya utvecklingsstadier på egen hand och alltså inte är beroende av kunskap utifrån.
I Svenskarna och deras fäder fortsätter hon tillsammans med Sjölund att, på ett passionerat och lättillgängligt sätt, rekonstruera en historia som denna gång berättas genom y-kromosomerna som ärvs från far till son. Utifrån de cirka 3 000 svenska män som testats går det inte att rita några släktträd som förbinder oss nu levande med de stenåldersjägare som befolkade det vi idag kallar Sverige. Men genom analyserade gravfynd får vi veta mer om de tidiga invånare som kom med vildrenarna när istäcket drog sig tillbaka för ungefär 11 000 år sedan.
SVårt hår, blåa ögon
De var troligen rätt mörkhyade, hade svart hår och blåa ögon och kom vandrande från södra Europa. Jägarna omskolade sig inte spontant till jordbrukare som många arkeologer hävdat utan fick några tusen år senare sällskap av bönder från Mellanöstern. Författarna målar upp en bild av ett rörligt, heterogent samhälle där grupper med olika levnadssätt, utseende och sannolikt även skilda språk levde sida vid sida.
Den omtvistade frågan om var den indoeuropeiska språkfamiljen har sitt ursprung verkar ha fått ett svar genom den retroaktiva GPS som DNA-tekniken kunnat tillhandahålla. Yamna, ett nomadiserande herdefolk som tämjt hästen och tillverkat snabba hjulförsedda kärror, spred sig från stäppen norr om Svarta havet i både östlig och västlig riktning.
Till våra breddgrader kom dessa indoeuropéer för knappt 5 000 år sedan och författarna beskriver hur olika mutationer på y-kromosomer visar att några få, sannolikt rika och mäktiga män i denna expansiva grupp blivit förfäder till en stor del av dagens svenskar.
Slavhandel
Att vikingarna koloniserade vidsträckta områden såväl västerut som i österled vet vi redan, men DNA-analyser kan ge en mer högupplöst bild av vilka som åkte vart och var man finner deras nutida ättlingar. Det går också att se genetiska spår som tyder på att vikingarna bedrev slavhandel i västerled och förde hem trälar från dagens Irland, Skottland och norra England.
Det är lätt att bli smittad av Bojs och Sjölunds glödande entusiasm inför ett ämne som innehåller fascinerande aspekter. Som läsare blir man direkt tilltalad och dessutom uppmanad att bidra till forskningen genom att gå in på någon av nätets sajter som saluför mer eller mindre omfattande DNA-tester. Författarna förmedlar en stark känsla av att vi äntligen fått tillgång till ett slags historiens facit som kommer att bli alltmer detaljerat ju fler människor som låter testa sig.
Varnar också
Ibland avbryter sig dock duon och varnar för missuppfattningar, som att mentala egenskaper kan avläsas i dessa prover eller att en folkgrupps kulturella identitet bestäms utifrån ett visst genetiskt arv. Det är viktiga påpekanden i en tid då vårt immunförsvar mot rasistiska vanföreställningar är svagare än på länge och genetiken lätt kan utnyttjas i skumma syften.
Att många samer och romer är skeptiska till användningen av DNA-tekniken är knappast att förvånas över med tanke på rasbiologernas härjningar i vetenskapens namn i ett mycket näraliggande förflutet.
