Vi lever i en tid där historiska och vetenskapliga fakta är rö för ideologiska vindar.
Allt, säger allt, utom den rådande maktordningen, blir en öppen fråga som var och en kan besvara efter eget gottfinnande.
Så kan bisarra föreställningar om att invandring hotar Sverige, ett stort, glest befolkat land vars historiska överlevnadsvillkor sedan ett årtusende varit kontinuerlig invandring och finmaskig förvaltning, bli politisk hårdvaluta.
Och samma tankefigur gör det möjligt att den globala uppvärmningen kan desarmeras i debattprogram där några deltagare får ge uttryck åt sin oro och några andra dra det där snacket om en stundande katastrof i tvivelsmål.
I denna babelska språkförbistring där vi alla reducerats till ekande ensamma bärare av oöversättbara och självförtärande sanningar, blir berättarna våra grottmålare, våra sanningsvittnen inför framtidens domstol: Så här var det, så här blev det, varsågod och skölj.
Så om förnuftets sömn alstrar vidunder, alstrar den också mästerverk, vilket inte är till tröst och uppbyggelse här och nu, men Johannes Anyurus roman om Sverige som en knätofsdiktatur, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, kommer att överleva vår skamliga samtids sentimentala cynism.
Och det kommer också den finska berättarkonstnären Emmi Itärantas konstnärligt fullmogna debutroman Minnet av vatten att göra.
För här, med en lika valörrik som disciplinerad prosa i Camilla Frostells makalöst smidiga översättning, låter Itäranta oss träda in i den ödelagda värld vår bulimiska konsumism lämnat efter sig.
Medelhavet är inte längre en massgrav för flyktingar – den är en öken. Den globala militärdiktaturen Nya Qian har tagit makten över det som finns kvar av Europas landmassa efter översvämningarna smältningen av polarisen orsakade.
Vi får också genast klart för oss att mellan den här världen och vår tid – Den Gamla Eran – finns en avgrund som kallas Skymningens Århundrade när ett skoningslöst krig om den sista oljan utkämpades.
Berättarjaget, den sjuttonåriga Noria Kaito, är uppvuxen längst uppe i norr i den av Nya Qian ockuperade Skandinaviska Unionen, med ständig hetta och insektssvärmarnas brummande på soundtracket.
När vi möter Noria går hon i lära hos sin far, tionde generationens temästare. Detta rituella ämbete har högt anseende, för vatten är en bristvara och det pågår också ett krig om det. Med anseendet vattnets väktare åtnjuter följer ansvaret att bevara hemligheter om var de dolda vattenkällorna finns.
Militärdiktaturens företrädare övervakar allt och alla. De som bryter mot vattenlagarna får en blå cirkel på dörren som innebär att de kan bestraffas med döden.
När Norias far avslöjar var källan som förser byn med vatten finns ställs hon inför ett ödesval på alla plan. Hon är traditionalist som sin far, men också en vetgirig sökare efter kunskap som sin mor, en forskare som finner stugan med tehuset för trång och lämnar byn för att göra karriär som lärare i det fjärran Xinjang.
En av många styrkor i Itärantas roman är att Noria inte berättar för oss utan för eftervärlden. Det hon ser är det som är given vardagsmat i hennes givna värld.
Från bästa kompisen Sanjas fixande med skräpet de rotar fram i den stinkande Plastgraven utanför byn är det vi ser genom Norias ögon en vardagsvärld där människor fuskar och älskar, lider och ljuger.
När Noria hittar några silverskivor där röster från en expedition under Skymningens Århundrade vittnar om att den värld hon lever i föddes ur maktens lögn kastas allt över ända.
Då inser hon att även om varje maktordning framställer sig själv som naturgiven tar historien aldrig slut och hon ställs inför valet mellan motstånd och anpassning, mellan flykt och kamp.
Det valet är vårt. Nu. Här. Så läs, för det gäller livet.
