Robert Smith bär ett halvt leende som säger att han vet någonting som ingen annan vet. Det finns ett blänk i ögonvitan innanför sminket som når långt längre än andra kan se. Det finns en klinisk term för allt det där men Robert Smith är inte rubbad, inte på det sättet i alla fall. Jag vet det för jag har träffat honom. Då var han en ung man. Nu är han lika gammal som jag.
Torsdagen den andra oktober 1980 spelade The Cure i Valands festvåning i Göteborg. Jag var där, tillsammans med hundra andra (som mest) som vandrat upp till andra våningen för att höra bandet spela live för första gången i Sverige.
Glest i publiken
Vad jag minns fanns det ingen direkt scen, The Cure stod vid den norra väggen och stämde instrumenten lite diskret medan vi i publiken rörde oss lika diskret i en lokal jag minns som gles. Killarna i bandet var inte så lätta att se därborta i hörnet, svartklädda, kortväxta, som de flesta engelska musiker jag sett.
Bandet började spela, utan någon introduktion eller annan småborgerlig ceremoni. Musiken var omedelbar. Robert Smiths torra jingle jangle-gitarr, Lol Tolhursts imperfekta trummor, som en katatonisk metronom. Simon Gallup på exhibitionistisk bas. The Cure! Med den bandsättning som nu, 36 år senare, betraktas av fans, varav jag är det största, som den klassiska.
Killing an arab
De spelade Killing an arab, debutsingeln från 1978, Albert Camus Främlingen på tre minuter: ”standing on the beach/ with a gun in my hand/ staring at the sea/ staring at the sand/ staring down the barrel/ at the Arab on the ground/ I can see his open mouth/ but I hear no sound/ I’m alone /I’m dead/ I’m the stranger/ killing an Arab.”
JaghadehörtskivannärdenkomuteftersomjaglyssnadepåalltfrånEnglandsompekade framåt mot new wave och inte bakåt mot punken. Killing an Arab var mer intressant som idé och text än som musik.
Som ett framtida Cure-fan förstod jag, precis som Robert Smith förstod, att The Cure måste börja så här och sedan fortsätta med poppiga Boy’s don’t cry 1979 för att slutligen säga adieu till punken och kliva in i framtiden samma år med det första mästerverket, Jumping someone else’s train: ”don’t say what you mean/ you might spoil your face/ if you walk in the crowd/ you won’t leave any trace/ it’s always the same/ you’re jumping someone else’s train.”
Menade allt han sjöng
Vem kan inte hålla med om det?Åtminstone inte en melankolisk 26-åring som jag var då. Jag betraktade den 21-årige Robert Smith när han sjöng på ”scen”, starkt och ljust, han menade allting som han sjöng och han såg ut som en av de duktigare högstadieeleverna jag försökt undervisa som lärarvikarie i Växjö och Tingsryd några år tidigare. Han såg verkligen ut som en väluppfostrad sextonåring men han visste saker som ingen annan vet.
Det var en naken konsert, bara sången och musiken, utan den yttre mystik som kom året efter när han en berusad kväll lånat Siouxsie Siouxs läppstift och mascara och sedan bestämt att det skulle stanna kvar för evigt.
Pratade med Robert Smith
Efter konserten i Göteborg gick jag fram till honom och frågade om jag fick ställa ett par frågor. ”Du har redan ställt en”, sa han. ”Jag har egentligen inga frågor”, sa jag, jag är bara här för att lyssna.” ”Vad tyckte du då?” frågade han. ”Väldigt bra”, sa jag. ”Lät det inte tunt?” frågade han, ”vår keyboardist hoppade av före den här turnén.” ”Nej, nej”, sa jag, ”din gitarr fyller upp.”
Han höll upp gitarren som han fortfarande hade om halsen, en Fender Jazzmaster men det visste jag inte då. ”Jag gör som den säger åt mig att göra”, sa han och log igen och där och då såg jag det där leendet som inte är ett leende utan någonting mycket större.
Den bästa stunden på Valand den kvällen var de sex minuterna när bandet spelade A Forest: ”Följ dina ögons blick in i mörkret.” Vem kan inte hålla med om det. A Forest är höjdpunkten bland alla de andra mästerverken på Seventeen seconds och jag spelar låten åtminstone några gånger varje månad. Det blir många spelningar under 36 år. Det måste betyda någonting.
Livsglad popmusik
I sämsta fall betyder det att jag stannade i min utveckling som människa vid 26 års ålder. I bästa fall betyder det att jag minns och kan sträcka mig bakåt, till den jag var, till den jag också är.
Men Robert Smith skriver oregelbundet livsglad popmusik för alla åldrar, singlar som oväntat kommer över etern som solglimtar mitt i all doom och gloom vi vadar runt i.
Den enda Curelåt många hört är Friday I’m in love, och det är mer än okej.
