Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Metallica har kul igen

GP:s recensent: "Metallica signalerar direkt att man återgått till grundverksamheten"

SKIVRECENSION

Metal


Metallica
Hardwired…to self-destruct
(Blackened/EMI)

Det verkar numera vara riktigt kul att spela i Metallica. Så har det som bekant inte alltid varit i bandet som valde att gå i gruppterapi för att kunna bete sig som folk. Numera ses gubbarna lattja med leksaksinstrument i tv-showen Jimmy Fallon, uppenbarligen lyckligt befriade från tvånget att vara tuffa.


Möjligen är det lättare att slappna av när man vet att man gjort en platta som är den hårdaste på länge. Metallica har flera gånger försökt pröva att vidga sitt uttryck med allt från den stillösa tacklingen av Whiskey in the jar till haveriet när man samarbetade med Lou Reed. Fansen har, lindrigt talat, visat ett imponerande tålamod.
För många är nog den nya plattan belöningen som gjorde mödan värd. Metallica signalerar direkt att man återgått till grundverksamheten i form av hård, snabb och bitvis riktigt skoningslös thrash metal. Precis som Rolling Stones på sin kommande skiva backar och börjar om från gå, genom att spela blues, väljer Metallica att göra den musik som fick allting att ta fart.


James Hetfield och hans gäng uppfann den här musiken, det är klart att de ska fortsätta spela den. Jag sveps med redan av Lars Ulrichs vansinnestrummor i inledande titellåten. När man sedan väljer att smälla på med imponerande Atlas, rise, som har en perfekt kombination av driv och tyngd, känns det som att Metallica är i absolut toppform.
Dessvärre håller det inte hela vägen. ManUNkind blir inte mer än en tröttsam stilövning och i Halo on fire tappar jag intresset redan i den första, såsiga versen. Metallica är som bäst när de håller uppe tempot och energin som i Here comes the revenge men även i den skönt gungande Dream no more.

Och nog är det svårt att motstå gitarrexcesserna i avslutande Murder one även om jag önskat att Metallica hade kunnat behålla energin från den infernaliska inledningen distansen ut.

Se mer från - Skivor V37
Mest läst